En Varld Att Dela

En värld att dela

(v)

Vänsterpartiet vill se en solidarisk fördelning av världens rikedomar, så att alla kan njuta av en god välfärd. Det arbetet handlar om att se till att vi fördelar världens rikedomar på ett rättvist sätt – att vi alla lever inom vårt rättvisa miljöutrymme.

Vill du minska klyftan?
www.vansterpartiet.se

EN VÄRLD ATT DELA
INTERNATIONELL SOLIDARITET GENOM RÄTTVIST MILJÖUTRYMME

Förord
Många tror att miljöfrågan i stor utsträckning är löst. Att det numera huvudsakligen handlar om tekniska problem, som forskare och byråkrater kan lösa. Men det är en allt för snäv, och därför missvisande, utgångspunkt. Jorden vi bor på kan förse oss människor med många naturresurser. Men utrymmet är inte oändligt. Jorden har en ekologisk bärkraft som vi inte kan överskrida. Det gör att miljöfrågan i grunden är en fråga om fördelning av knappa resurser. Miljöfrågan handlar därför också om rättvisa och om solidaritet – frågor som vänsterpartiet alltid har kämpat för. Vänsterpartiet vill se en solidarisk fördelning av världens rikedomar, så att alla kan njuta av en god välfärd. Det arbetet handlar om att se till att vi fördelar världens rikedomar på ett rättvist sätt - att vi alla lever inom vårt rättvisa miljöutrymme. I det syftet har vi tagit fram det här materialet, för att öka kunskaperna inom, och utanför, partiet. Här beskrivs vad det rättvisa miljöutrymmet är, hur fördelningen av naturresurserna ser ut i dagens värld, och framförallt vilka förändringar vi i Vänsterpartiet anser behövs, och vill genomföra. Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, som arbetar för ett klasslöst samhälle och ett samhälle fritt från en patriarkalisk maktstruktur. Vi tror på ett samhälle där alla människor tillmäts lika värde och möjligheter. För att uppnå det krävs politisk och ekonomisk demokrati, och en jämlik fördelning av samhällets resurser. Vänsterpartiet vill föra en politik som ställer om vår resursanvändning till vårt rättvisa miljöutrymme. De som förbrukar mest resurser måste också ställa om mest, så att vi kan omfördela resurser på ett rättvisare sätt – både i Sverige och på ett globalt plan. Det är med andra ord inte så att alla medborgare tjänar på vår politik. Somliga – den lilla rika elit som idag konsumerar långt över sin rättvisa andel av miljöutrymmet – skulle behöva göra betydande förändringar i sin livsstil, så att andra kan få sina behov tillgodosedda. Viktiga områden att ställa om är energipolitiken -– som måste baseras på användningen av uthålliga energikällor – och trafiken, som måste ställas om till social och ekologisk hållbarhet, på ett jämlikt vis. Jordbrukets och jordbrukspolitikens främsta uppdrag måste vara att garantera att alla har säker tillgång till mat. EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en katastrof i det avseendet, och måste ställas om till hållbarhet och för en rättvis produktion. I den här skriften kan du läsa om detta, och många andra exempel på politik som Vänsterpartiet vill driva. För att uppnå målet, krävs det politiska förändringar på många plan – lokalt, nationellt och globalt. Därför krävs det också att många engagerar sig, för att uppnå förändringar. Vi hoppas att Du vill hjälpa till i det arbetet. JONAS RINGQVIST FÖR VÄNSTERPARTIETS ARBETSGRUPP FÖR RÄTTVIST MILJÖUTRYMME

Del 1

Detta är ett rättvist miljöutrymme
Inledning
Kapitalismens ständiga krav på högre vinster och en ökad produktion har lett till en omfattande exploatering av både människor och miljö. Den historiskt existerande socialismen bedrev även den en exploatering av naturens resurser, med katastrofala följder. Mänskligheten har sökt sig ut till världens sista och mest obeboeliga hörn i sin jakt på de naturresurser som Jorden har att erbjuda. Det är i dagens läge svårt att hitta några orörda områden kvar i världen. Jakten på ökade resurser har många gånger skett under mycket våldsamma former, och den omfattande resursförbrukningen bidrar än idag till fattigdom, krig, förtryck och ökad miljöförstöring i Syd. Och inte bara där – även i de rika länderna finns grupper som drabbas hårt, till exempel ursprungsfolken i många länder. Den mycket omfattande konsumtionen i rika länder och hos en liten rik elit i de fattigare länderna sker parallellt med att fattiga människor inte ens har möjlighet att konsumera de mängder av exempelvis mat, som behövs för att överleva. Det här beror på att ”marknaden” är i grunden odemokratisk. Köpstarka konsumenter i de rika länderna efterfrågar mycket livsmedel. Därför är det mer lönsamt - eller mindre olönsamt – för producenter i Syd att exportera sin produktion än att sälja den till en behövande, men fattig, lokal befolkning. Export är också en nödvändighet för att få ihop tillräckligt med utländsk valuta för att betala av utlandslån. Efterfrågan på andra naturresurser – olja, skogsprodukter, mineraler med mera – kommer även den främst från de köpstarka konsumenterna, och lämnar de fattigare i sticket. Produktionen av varor för export tar också stora områden i anspråk, och ofta då de bästa markerna och de rikaste fyndigheterna av olika naturresurser. Fattigare människor tvingas därmed söka sig till mer marginella områden (regnskogsområden, jordbruks- och betesmark på gränsen till öknar etcetera) för att över huvud taget kunna överleva. Genom vår efterfrågan berövar vi därmed många fattiga, världen över, deras chans till utveckling. I värsta fall berövar vi dem även deras möjligheter till överlevnad. Allra värst utsatta är oftast kvinnor, eftersom de är utsatta för en systematisk diskriminering i alla länder världen över. Men om alla konsumerade lika mycket naturresurser som befolkningen i de rika länderna i genomsnitt gör, skulle det krävas hela fem till åtta jordklot för att producera tillräckligt med resurser. Överkonsumtionen i den rika delen av världen är möjlig enbart på grund av de enorma klyftorna mellan fattiga och rika. Det borde vara onödigt att konstatera att de rika ländernas livsstil inte är långsiktigt hållbar. Men ändå fortsätter den ständiga jakten på tillväxt. Istället borde vi kanske börja fråga oss: När har vi fått tillräckligt? Hur mycket är nog? Och vem eller vilka behöver mer? Vi har ett ansvar mot människor i fattigare länder, och mot kommande generationer, att se till att jordens rikedomar kommer alla till del, på ett långsiktigt hållbart vis.

”Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Dagens jakt på ständigt högre vinster leder till en rovdrift på människor och miljö som står i direkt motsättning till detta mål. Med politiska beslut måste produktions- och konsumtionsmönster ställas om.”
(UR FÖR EN SOLIDARISK VÄRLD. VÄNSTERPARTIETS PARTIPROGRAM, ANTAGET ÅR 2000)

Inför Johannesburg-toppmötet
1992, för tio år sedan när detta skrivs, hölls vad som sägs ha varit världens hittills största konferens – UNCED, FN:s konferens om miljö och utveckling - i Rio de Janeiro, Brasilien. Nu, tio år senare, kommer detta att följas upp på toppmötet i Johannesburg – World Summit on Sustainable Development, WSSD – i Sydafrika hösten 2002. På Rio-konferensen antog delegaterna bland annat den mycket omtalade Rio-deklarationen, och utarbetade det mer detaljerade programmet Agenda 21. En av alla de punkter som där slogs fast lyder: ”Medan fattigdom orsakar vissa former av miljöförstöring är den viktigaste orsaken till den fortsatta miljöförstöringen av den globala miljön ohållbara konsumtions- och produktionsmönster, i synnerhet i industrialiserade länder.” (Agenda 21, punkt 4.3) Rio-konferensen kom att bli banbry-

2

tande för den politiska debatten kring miljöfrågor. Under konferensen slog världens länder fast att de ska verka för en hållbar utveckling. Det här var något som miljörörelser världen över hade kämpat och till slut hade fått gehör för, till och med på det internationella planet. Sedan Rio-konferensen råder det alltså ingen oenighet om att vi ska uppnå en hållbar utveckling. Åtminstone ingen oenighet i retoriken på det offentliga planet. Men nu har frågan om vad en hållbar utveckling i praktiken innebär kommit att bli en politisk stridsfråga. Omstritt är också hur vi uppnår en hållbar utveckling och vem och vad som måste förändras för att vi ska uppnå det. Det är om det diskussionerna i Johannesburg måste handla.

Rättvist miljöutrymme
Tidigare visste de flesta människor ganska väl hur stora resurser de hade att livnära sig på. De hade ett mycket nära och direkt förhållande till naturresurserna som fanns tillhands och kände till de ramar som naturen sätter upp. En jordbrukare fick till exempel göra en avvägning mellan om hon/han skulle låta skog stå (för att få ut virke från den), eller om ny åkermark skulle brytas för att få större jordbruksskördar. Jordbrukaren fick också göra avvägningen mellan betesmarker (för att få gödsel och animalieproduktion) och åkermarker. Att man kände till ramarna betyder förstås inte att man alltid levde inom dem. Men i det moderna samhället har många människor förlorat den här direkta kopplingen till naturen. Få människor producerar längre det mesta av vad de konsumerar på egen hand, utan de får tag på de allra flesta varor genom att köpa dem. Det gör att naturen, och de ramar som den sätter upp för konsumtionen, kan verka främmande och avlägsen. Utvecklingen har lett till att vi avlägsnas allt mer från naturen. Ny teknik har gjort att vi kan tänja naturens ramar. Det leder ofta till att problemen görs mer osynliga, eller förflyttas så att andra får ta hand om problemen (till exempel genom utsläpp av koldioxid från en ökad trafik som leder till klimatförändringar som många andra drabbas av, eller övergödning av sjöar och hav). Det här är vad som ofta kallas för ”externa effekter” av en verksamhet. En allt större del av det vi

konsumerar importeras dessutom i dagens läge från andra länder. Världen blir allt mer globaliserad. Men oavsett om en vara tillverkas i Taiwan, Moçambique eller strax utanför stan så bör varje land, och varje individ, inte leva över sina tillgångar, över sitt rättvisa miljöutrymme. Rättvist Miljöutrymme är ett mått på hållbarhet som utvecklades av den holländska grenen av den internationella miljöorganisationen Friends of the Earth inför Rio-konferensen 1992. Det vidareutvecklas senare av många andra av Jordens Vänners medlemsorganisationer, däribland svenska Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV). Rättvist miljöutrymme, som det har definierats av dem, är den mängd resurser som varje person eller varje land kan använda, utan att tvinga andra människor i världen att använda sig av en mindre mängd resurser – vare sig nu eller i framtiden.1 Man kan också formulera det på ett annat sätt: rättvist miljöutrymme är den mängd resurser vi kan använda oss av, om resurserna vore jämnt fördelade bland världens befolkning. För att veta om vi lever hållbart eller inte måste vi försöka göra beräkningar över hur mycket vi konsumerar av olika naturresurser. Det kan man göra på ett individplan eller på aggregerad nivå, som till exempel för ett land. Det har i Sverige gjorts för fem naturresursslag: markanvändning (framförallt jordbruksmark), energianvändning (och därmed sammanhängande problem, som till exempel koldioxidutsläpp) och användningen av ickeförnyelsebara naturresurser, färskvatten och skogsråvara. Anledningen till att man valde att göra på det här sättet är enkel: medan det finns en närmast oändlig mängd ämnen som kan orsaka föroreningar och miljöförstöring, så är antalet basresurser som vi människor använder oss av tämligen begränsade. De här fem naturresursslagen står för en mycket betydande andel av vår totala resurskonsumtion, och kan därför på ett överskådligt sätt visa på hur uthålligt ett samhälle är. Rättvist miljöutrymme försöker göra en systemanalys och identifiera några av de stora, globala problemen. Det betyder inte att lokala problem är mindre viktiga, eller att man kan bortse från andra miljöfrågor. Men rättvist miljöutrymme utgör

”Vårt sätt att producera och leva måste ändras drastiskt för att kunna bli långsiktigt uthålligt. I den rika världen kan vi inte fortsätta konsumera merparten av jordens resurser. Därför måste miljöpolitikens mål vara att vi bara använder en rättvis andel av miljöutrymmet.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

3

en ny fas i synen på miljöfrågor. Den första fasen handlade om att försöka åtgärda exempelvis punktutsläpp (till exempel från skorstenar, eller utsläpp i vattendrag). Senare har man börjat åtgärda miljöproblem med de varor som producerades (exempelvis miljögifter). Genom rättvist miljöutrymme har vi nu ett verktyg att försöka angripa frågan om den orättvisa fördelningen av världens resurser, både mellan Nord och Syd och inom ett och samma land.

”Vår värld med dess luft, vatten och jord är hela mänsklighetens gemensamma livsrum och måste vårdas och förvaltas på ett sätt som gör framtiden möjlig för människan och allt levande.”
(UR VÄNSTERPARTIETS PROGRAM FÖR EN HÅLLBAR UTVECKLING)

Miljöutrymmet – jordens bärkraft
Tanken om ett rättvist miljöutrymme har två beståndsdelar. Den första delen är den grundläggande utgångspunkten att det finns ett givet ”miljöutrymme” som vi människor har att röra oss inom. Vi har bara en jord, med vissa givna ekologiska ramar. De ramarna kan inte tänjas hur som helst, utan vi måste se till att leva inom dem. Lever vi över ett givet miljöutrymme, över ett ekosystems bärkraft, så drabbar det oss själva och andra – antingen andra länder eller kommande generationer. På samma sätt drabbar tidigare generationers överskridande av ramarna oss idag. Vi kan inte alltid helt objektivt slå fast hur stort miljöutrymmet är. Medan vi vet tämligen exakt hur stor landareal vi har till vårt förfogande – där vi följaktligen får göra en avvägning mellan att använda marken för jordbruk, skogsbruk eller andra ändamål – kan vi på andra områden bara göra kvalificerade bedömningar. Det gäller exempelvis de nivåer av koldioxidutsläpp som vi kan göra utan att allvarligt påverka världens klimat. Det är något som FN:s klimatpanel, IPCC, har uppskattat (se mer nedan). Ett tydligt exempel hittar man annars i fiskerinäringen. Sverige har i internationella överenskommelser med andra länder enats om nationella fiskekvoter i våra kringliggande hav. Kvoterna har under 1990-talet konsekvent legat över de nivåer som forskare har rekommenderat, eftersom politikerna har tagit hänsyn till näringens kortsiktiga vinstkrav. Resultatet har blivit en överfiskning och att fiskstocken sjunkit. Miljöutrymmet är förstås inget statiskt och för evigt givet. Ramarna finns, men kan på olika vis förändras. Vi kan minska

vårt miljöutrymme, till exempel genom att ökenspridning eller klimatförändringar förstör eller översvämmar tidigare jordbruksmark, eller genom att nettoskogsavverkningar gör att produktionen av träråvara inte kan fortgå i samma utsträckning som tidigare. Vi kan också uppleva motsatsen; att ramarna vi har att leva inom ökar. Det kan till exempel ske genom att bättre och effektivare brukningsmetoder inom jordoch skogsbruket ger upphov till ökad avkastning per arealenhet, eller genom att ekosystem som tidigare överbelastats av oss människor får en chans att återhämta sig till en produktiv nivå. Men även om naturen har en förmåga att återhämta sig, så är det inte något man kan förlita sig på. Naturen har nämligen inte några enkla jämviktslägen att återkomma till efter störningar. Vi kan åter ta exemplet med att fiskekvoterna ligger över miljöutrymmet. Om vi under en period skulle minska utfiskningen för att låta fisken återhämta sig, så finns det en chans att fiskstammarna kan växa till tidigare nivåer. Men det är inte säkert, för i det ”tomrum” som uppstått då vi fiskat ut för oss nyttig fisk kan andra delar av ekosystemet också ha påverkats. Exempelvis kan vad vi anser som ”skräpfisk” ha vuxit i antal, så att andra fiskarter har en sämre chans att komma tillbaka. Man bör vara ytterst försiktig i sina förhoppningar om att tänja ramarna, att förändra miljöutrymmet. Vad som kortsiktigt kan framstå som att man har utökat sitt miljöutrymme – som man till exempel trodde då man upptäckte kärnkraftens potential att producera energi kan många gånger handla om att vi förflyttar eller förändrar ett problem, så att vi under en tid inte ser det. Vi har i och för sig fått mycket energi från kärnkraften, vilket kan tyckas som att vårt miljöutrymme för energianvändning har ökat. Men å andra sidan har vi fått stora problem med brytningen av uran, slutförvaringen av radioaktivt avfall och risken för katastrofala kärnkraftsolyckor. Ett annat exempel kan hämtas från jordbruket. Tidigare trodde många att den så kallade Gröna Revolutionen skulle leda till en enorm global produktionsökning inom jordbruket. Med nya, förädlade frösorter höjdes också avkastningen i många länder, bland annat i Sydostasien.

4

Men det skedde till priset av ett ökat beroende av konstgödsel, konstbevattning och maskiner inom jordbruket. Med andra ord så producerades en större mängd livsmedel, men det gjordes genom att använda mer naturresurser som insatsvaror. Miljöutrymmet förändrades sannolikt inte.

Dela lika eller efter behov?
Den andra delen av det rättvisa miljöutrymmet är frågan om ”rättvisa”. Miljöfrågan är i grund och botten en fråga om fördelning av knappa resurser. Om vi har ett givet miljöutrymme måste vi ha någon fördelningsmekanism för att avgöra vem som har rätt att använda sig av de resurser som står till buds. I dagens läge är det ofta ”marknaden” som får bestämma fördelningen. Det betyder att de individer, företag och länder, som har mycket pengar lägger beslag på en långt mycket större andel av det totala miljöutrymmet än vad fattiga länder och/eller individer gör (se del II för konkreta exempel på hur det kan se ut i verkligheten). Men är det verkligen rättvist? Jorden är vårt gemensamma arv, och borde väl då också förvaltas på det sättet. Om man tror på alla människors lika värde borde tillgången till pengar inte vara grunden för en fördelning av världens resurser. De ursprungliga beräkningarna av rättvist miljöutrymme utgick från att ett rättvist miljöutrymme är att ”varje land eller region hade rätt till samma miljöutrymme räknat som genomsnitt per invånare”2. Samtidigt la man till att det självklart även behövs ”något slag av likställighet mellan människor och grupper i ett samhälle”, men gick aldrig djupare in på frågan än så. Däremot frångick de i viss mån de egna principerna om rätten till lika stort miljöutrymme. Olika länder har nämligen olika stora behov, och de med större behov borde också ha rätt till en motsvarande större andel av ‘kakan’. Skilda behov kan bero på skilda förutsättningar – till exempel att somliga länder är kallare än andra under delar av året och därför också behöver mer energi enbart för uppvärmning – eller på att man inte ska tvinga fram en kulturell likriktning. Det är till exempel orimligt att vi inte ska få använda mer trävirke i byggnader i Sverige, då

vi är oerhört rika på skogsråvara, medan andra länder använder mer av andra material, som de är relativt rika på, på samma sätt. I miljöutrymmesberäkningarna syns det här som att man till exempel har tillåtit Sverige en något högre energianvändning än det globalt genomsnittliga miljöutrymmet, eftersom vi behöver mer energi för att värma upp bostäder, och glesbefolkade länder har längre avstånd mellan människor och städer. Samma princip borde också gälla individer. Olika personer har olika stora behov och personer med större behov borde också få använda en större andel av det totala miljöutrymmet. En funktionshindrad person kan till exempel ha behov av större kvot energianvändning och koldioxidutsläpp, då han/hon kanske behöver särskilt anpassat boende och anpassade färdmedel, för att kunna leva ett liv med samma förutsättningar som ickefunktionshindrade människor.

5

Tabell 1. Rättvist miljöutrymme – MJV:s beräkningar

Användning i Sverige 1990

Hållbar användning

Reduktion för Sverige (%)

Primärenergi (GJ/person) Koldioxidutsläpp (ton/peson) Skogsråvara (m3sk/person) Jordbruksmark, inhemsk och importerad (ar/person) Icke-förnyelsebara råvaror (kg/person): Cement Aluminium Tackjärn Klor

184 6,9 3 43,3 210 15 200 26

100 1,1 1 33,4 60 3 34 0

- 46 - 84 - 67 -23 - 71 - 80 - 83 - 100

KÄLLA: MÅL OCH BERÄKNINGAR FÖR ETT HÅLLBART SVERIGE. MJV, 1998. TABELL 3.0. BEARBETNING.

Ett ohållbart samhälle
Det har skett en formlig explosion i den globala resursförbrukningen under de senaste decennierna. Sedan 1950 har vi människor konsumerat ungefär lika mycket resurser som mänskligheten har gjort under hela sin historia fram till dess. Som vi kan se i tabell 1 lever vi i Sverige långt över de långsiktigt hållbara nivåerna för i princip alla naturresurser. I den första kolumnen ser vi hur mycket resurser vi använder, räknat som genomsnitt per capita. Nästa kolumn visar hur mycket som uppskattas vore hållbart för oss att använda. Den sista kolumnen visar hur stor förändring (procentuellt) som krävs för att vi ska uppnå hållbarhet. Det finns med andra ord ett betydande hållbarhetsgap. Hur mycket vi överkonsumerar varierar mellan de olika resursslagen, men det är en ganska betydande minskning av förbrukningen som behövs för dem alla. qq ENERGIANVÄNDNING. En årlig hållbar energianvändning för Sverige beräknas vara drygt 19 000 kWh/ capita. Till det kommer dock en energiexport (både direkt och indirekt i form av producerade varor) på cirka 8 000 kWh/ capita. Totalt kan vi därför använda ungefär 27 - 28 000 kWh per capita och år i

Sverige.3 Det är nästan en halvering av dagens energianvändning. Som parentes bör dock nämnas att dessa beräkningar utgör ett undantag från utgångspunkten om jämlik fördelning i hela världen, utan istället till viss del baseras på hur mycket energi vi skulle ha möjlighet att producera hållbart i Sverige (eftersom hållbar energi sällan kan transporteras långt utan stort svinn). Klimatdelegationen/Naturvårdsverket har i en rapport beräknat att en hållbar energianvändning, om man istället betraktar energi som en fullt global tillgång, vore omkring 10-17 MWh/capita och år, beroende på hur stor folkmängd man uppskattar att världen kommer att ha framtiden (FN:s olika uppskattningar pekar på allt mellan 7,2 och 10 miljarder människor).4 qqKOLDIOXIDUTSLÄPP. FN:s klimatpanel, IPCC, menar att världens rika länder inom en mycket snar framtid måste nå målet om att sänka sina utsläpp av växthusgaser till 1990 års nivå (något vi i Sverige redan har uppnått) och på sikt sänka utsläppen i betydligt högre grad, om vi vill undvika risken av betydande klimatförändringar. Beroende på hur många människor vi uppskattar att det kommer att finnas i framtiden varierar

6

det rättvisa miljöutrymmet. Men ett hållbart utsläpp av koldioxid ligger förmodligen omkring 1,1 - 1,7 ton per capita och år.5 Även om vi skulle räkna med den övre gränsen så ligger Sveriges utsläpp på tok för högt. Vi måste på sikt sänka våra utsläpp med över 80 procent. qq MARKANVÄNDNING. Globalt finns det omkring tre hektar mark per capita, men av dessa tre hektar är enbart cirka 0,25 hektar jordbruksmark (övrigt är skogsmark, icke-produktiv mark som öknar, bebyggelse med mera). Med en omställning till uthållighet kommer konkurrensen om marken att öka, eftersom efterfrågan på bland annat biobränslen ökar. Därmed kommer trycket på jordbruksmarken att bli än större. Det gör markanvändningen till en global rättvisefråga. Vi måste därför sänka vår användning av jordbruksmark med drygt 20 procent, framförallt då vår användning av spannmål för djuruppfödning.6 qq SKOGSRÅVARA. Det är väldigt svårt att beräkna en globalt uthållig mängd skogsråvara, eftersom forskarna idag inte vet säkert hur mycket virke som kan tas ut ur tropisk skog på ett hållbart vis. Men uppskattningar pekar på att en hållbar nivå kan vara ungefärligen 0,4 m3 skog per capita globalt. Sverige konsumerar cirka 3 m3 skog per capita, varav omkring hälften till papper. Men i det här fallet, argumenterar MJV, är det inte rimligt att kräva enkel likhetsprincip då skogen finns i överflöd i Sverige. De sätter därför Sveriges miljöutrymme till 1,0 m3 skog per capita, vilket är en minskning på 67 procent.7 Papper är en av de riktiga storkonsumenterna av skogsråvara. Här är uppskattningen att vi kan använda ungefär 40 kg nytillverkad pappersmassa varje år.8 Om vi beräknar att pappersmassan använder sig av återvunnet papper till 60 procent, betyder det att vi kan konsumera omkring 100 kg papper per person och år (en årlig prenumeration på Svenska Dagbladet väger cirka 75 kg, medan Dagens Nyheter väger omkring 110 kg årligen9). qq ÄNDLIGA NATURRESURSER. På 1970-talet pekade Rom-klubben på risken att ändliga naturresurser kan ta slut. Idag oroar många sig inte lika mycket för

det problemet, eftersom många substitut sannolikt blir ekonomiskt gångbara om någon resurs skulle börja ta slut. Men långt innan ändliga resurser tar slut har vi sannolikt fått uppleva många andra problem. Många ändliga resurser förstör för andra miljöer omkring, till exempel då giftiga tungmetaller läcker ut vid brytningen, eller framställningen och användningen av olika metaller. En ökad återanvändning och återvinning kan göra att vi kan använda oss av betydligt mycket mer av somliga resurser. För exempelvis metaller är det möjligt att erhålla en mycket hög återanvändnings-/återvinningsgrad. Den ”hållbara” mängden ändliga naturresurser, och vårt hållbarhetsgap, varierar därför kraftigt mellan de olika resurserna (se tabell 1 för det urval som har gjorts i miljöutrymmesberäkningarna).

Utnyttja miljöutrymmet hållbart
Rättvist miljöutrymme är alltså ett mått på hur mycket naturresurser vi kan konsumera i ett land, utan att andra behöver lida, eller konsumera mindre. Men det rättvisa miljöutrymmet är inte det enda som spelar en roll för om vi lever i ett uthålligt samhälle. En annan viktig fråga är hur vi brukar det miljöutrymme som står oss till buds, vilka metoder vi använder oss av. Jordbruket är till exempel en fråga om så mycket mer än bara hur stor areal vi använder oss av. Behandlar vi djur på ett etiskt och miljömässigt acceptabelt vis? Använder vi stora maskiner, som på sikt förstör jorden, eller odlar vi på ett sätt som leder till jorderosion? Använder vi oss av bekämpningsmedel och konstgödsel i jordbruket, eller försöker vi uppnå ett ekologiskt jordbruk? Är kretsloppen slutna, eller har vi lokala näringsläckage inom jordbruket? Även andra områden än jordbruket har samma problem med hur vi använder en resurs. Förlitar vi oss på kärnkraft som energikälla, eller får vi energin från förnyelsebara källor? Lämnar vi ordentligt med utrymme för att urskogar, våtmarker och andra hotade biotoper ska kunna överleva i längden? Brukar och vårdar vi skogen på ett hållbart vis, så att vi bevarar den biologiska mångfalden, eller är skogsbruket inte mycket mer än en träfabrik? Det kan komma att uppstå olika mål-

7

konflikter i arbetet för en hållbar utveckling. Ett exempel är avvecklingen av kärnkraften. Kärnkraft orsakar mycket radioaktiv strålning för miljontals år framöver. Uranbrytningen som krävs för att försörja kärnkraften med bränsle orsakar stora miljöproblem samt sociala konflikter eftersom det ofta är ursprungsfolk (i till exempel Kanada och Australien) som hamnar på undantag då uranet bryts. Det finns också risk för katastrofala olyckor, som kan leda till omfattande skador på både människor och miljö. Det är därför helt klart att kärnkraften är en ohållbar energikälla, som måste avvecklas. Men om avvecklingen sker i ett snabbt tempo finns det risk för att vi under en period hamnar i konflikt med målet om sänkta koldioxidutsläpp. Det är därför viktigt att Sverige sätter igång med att avveckla kärnkraften omedelbart, så att vi har tid på oss att bygga ut alternativa, hållbara energikällor.

”Den orättvisa världsordningen har bidragit till en växande klyfta mellan den rika delen av världen med överkonsumtion av materiella ting och den fattiga, vars grundläggande behov ej tillgodoses.”
(UR FÖR EN SOLIDARISK VÄRLD. VÄNSTERPARTIETS PARTIPROGRAM, ANTAGET ÅR 2000).

En global ekologisk skuld
Som vi sett i tabell 1 lever vi i Sverige idag långt över vårt rättvisa miljöutrymme. Det här leder till att vi sakta men säkert har arbetat upp och fortsätter att arbeta upp en ekologisk skuld. Det är en skuld till kommande generationer för alla de naturresurser vi i praktiken bestulit dem på genom vår överkonsumtion. Det är inte en skuld som delas lika av hela mänskligheten. Det är den rika delen av världen som konsumerar långt över vad som är rättvist och långt över vad som är ekologiskt hållbart (se del 2 för konkreta exempel). Att vi i den rika världen lever med en förhållandevis god miljö beror delvis på att en trägen kamp från arbetar- och miljörörelse har förbättrat miljön, både på arbetsplatserna och utanför dem. Vår relativt goda miljö beror också på att mycket miljöförstörande produktion nuförtiden sker i fattigare länder i Syd. Av ekonomiska (och andra) skäl har mycket av produktionen utlokaliserats till andra länder. Mycket av den rika världens överkonsumtion sker därför inte bara på framtida generationers bekostnad, utan även på bekostnad av vår samtid: den fattiga världens befolk-

ning. Vår ekonomiska tillväxt sker delvis tack vare att vi har kunnat konsumera så mycket naturresurser från länderna i Syd, och vi importerar mer och mer för vart år. Hela världen fungerar i princip som en resursbas för de omkring 25 industrialiserade länderna. Det här bottnar i historiska förhållanden. Ända sedan kolonialtiden har de starka, och rika, länderna exploaterat de fattigare. Men trots att de allra flesta forna kolonier idag är självständiga har kolonialismens ekonomiska strukturer levt kvar ända in i våra dagar. Många av de forna kolonierna är än idag främst exportörer av råvaror till de rika länderna: kaffe, bananer, te, socker, metaller, olja… Priserna som de rika länderna betalar för dessa varor är många gånger väldigt låga. Men trots att efterfrågan har stigit har priserna för råvaror sjunkit under hela efterkrigstiden (med undantag för tillfälliga chocker), framförallt sedan mitten av 1980-talet.10 Det här är en paradoxal ond spiral, som i stor utsträckning beror på de ojämlika marknadsförhållandena, där stora transnationella företag kontrollerar allt större andel av många marknader. Många länder har varit mer eller mindre tvungna att exportera mer och mer varor för att få in tillräckligt med utländsk valuta (bland annat för att betala tidigare tagna lån, den så kallad skuldfällan). Genom en ökad konkurrens mellan fattiga exportörer, och allt mindre konkurrens mellan grossister och importörer har priserna på råvarorna kommit att pressas allt lägre. Och ju lägre pris, desto mer måste exporteras för att få in samma summa som tidigare. Ju mer som exporteras, desto mer sjunker priset, och så vidare. För att över huvud taget få någonting för sin produktion (till exempel för att kunna finansiera tillräckligt med insatsvaror) kan en producent i Syd bli tvungen att sälja en vara på exportmarknaden, istället för att försörja den inhemska befolkningen. Men i praktiken bidrar det dock till att fattigare länder berövas nödvändiga resurser för utveckling. Faktum är att det går ett dubbelt resursflöde från Syd till Nord: de fattiga länderna sänder ett nettoflöde av både ekonomiska resurser – till exempel av-

8

betalningar på skulder, trots bistånd och investeringar- och naturresurser, till oss i den rika delen av världen. De fattiga länderna subventionerar helt enkelt de rikas livsstil. Läget har många gånger förvärrats genom politik som många fattiga länder har påtvingats utifrån. Ett exempel är det som kallas strukturanpassningsprogram från Världsbanken (WB) och Internationella Valutafonden (IMF). Programmen har syftat till att ”sanera” fattiga länders ekonomier, då de har hamnat i ekonomiska kriser, och är något som bland annat Sverige har krävt för att vi ska ge lån och bistånd till krisdrabbade länder. De rika länderna har i dessa fall betraktat problemen som om felen legat helt och hållet inom de fattiga länderna – inte ens delvis i den globala kapitalismens ojämlika strukturer. Politiken som länderna har påtvingats har varit klassiskt nyliberal: privatiseringar, kapad offentlig sektor, avregleringar och – ökad exportproduktion. Det här har i än högre grad sänkt priserna på råvaror och skyndat på den nedåtgående spiralen. Politiken har lett till ökade klassklyftor och en hårdare exploatering av människor och miljö i Syd.11 Politiken har också lett till att den rika delen av världen har kunnat överkonsumera än mer, och än mer leva över sitt rättvisa miljöutrymme! De rika länderna i Nord har också exproprierat många av de globala ”allmänningarna”. Tydligast ser man det här i exempelvis frågan om klimatförändringar och koldioxidutsläpp. 20 procent av världens befolkning är ansvariga för omkring 75 procent av alla hittillsvarande koldioxidutsläpp och borde också vara ansvariga för att ”städa upp” problemen. Man skulle kanske kunna definiera den ekologiska skulden som summan av den överkonsumtion, över vårt rättvisa miljö-

utrymme, som vi har gjort oss skyldiga till genom historien. Det är en skuld till kommande generationer för alla problem vi lämnar över till dem. Men det är kanske framförallt en skuld till människor i Syd, för att de bestulits på möjligheter till utveckling. Så länge den rika delen av världen fortsätter att leva över sitt rättvisa miljöutrymme, så länge fortsätter den också att öka på sin skuld till de fattiga ländernas befolkning.

Klass och kön
Den ekologiska skulden är förstås inte något som delas lika ens av alla personer i den rika delen av världen. Överkonsumtionen av naturresurser hänger intimt samman med inkomst och förmögenhet. Vi lever i en global, kapitalistisk värld med mycket stora klyftor mellan fattiga och rika. En liten rik elit äger och kontrollerar den betydande delen av världens resurser. Världens tre rikaste individer, alla män, uppskattas av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) äga mer än det samlade värdet av all produktion under ett år i världens samtliga minst utvecklade länder (MUL), det vill säga omkring 40 länder i Syd. Världens 200 rikaste individer äger ungefär lika mycket som 40 procent av världens befolkning tjänar varje år.12 Skillnaderna är också mycket stora mellan könen. Bara för att ta ett exempel: det är framförallt män som kör bil och flyger och därmed orsakar mest koldioxidutsläpp (män står för ungefär 70 procent av bilkörningen i Sverige). Kvinnorna använder sig oftare av kollektivtrafik istället för bilen. Biltrafik är självklart enbart ett litet exempel på skillnaderna mellan män och kvinnor. I del 2 redovisas också statistik över inkomstklyftorna mellan könen i olika länder. Klyftorna mellan män och ”Det samhälle vi lever i idag – det kapitalistiska samhället – baserar sig på fåtalets ägande av och makt över produktionen. Det är ett klasssamhälle, där ojämlikheten är inbyggd i själva systemet, i hur arbetet och ägandet är organiserat.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

”Över hela världen, också i Sverige, diskrimineras kvinnor på grund av sitt kön.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

9

kvinnor beror på en omfattande diskriminering av kvinnor på grund av deras kön. Den här diskrimineringen bygger på en rad strukturella problem, som ger män mer makt och inflytande. De ojämna maktrelationerna genomsyrar hela samhället, både i Sverige och globalt. Kvinnor har exempelvis lägre löner och färre toppositioner inom både statsförvaltning och näringsliv, de har sämre tillgång till utbildning och sjukvård och arbetar betydligt mycket mer (men har då oftare ansvar för den informella sektorn, vilket inte ger betalt). Det betyder, om man vill generalisera, att det främst är manliga höginkomsttagare som är ansvariga för en mycket betydande del av den ekologiska skuld som har arbetats upp.

Individen, en del av samhället
Varje individ kan påverka situationen genom att försöka göra medvetna val och genom ett aktivt ansvarstagande som aktiva i olika organisationer, fackföreningar och partier, som konsumenter, eller på sitt arbete. Folkrörelsers engagemang är ofta mycket viktigt för att påverka politiska beslut. Men det finns ofta klara begränsningar för möjligheterna att agera. Snäva ekonomiska ramar gör att många inte alltid kan handla miljömedvetet, eftersom ekologiskt producerade produkter i dagens läge – då all produktion inte bär alla sina

miljökostnader – kan vara dyrare än konventionellt framställda. Och har en ensamstående förälder både barn och hushåll att ta hand om, utöver ett heltidsarbete, kan utrymmet för aktiviteter i organisationer vara mycket begränsat. Om inflytandet över min arbetssituation är litet kan jag knappast hållas ansvarig för de negativa konsekvenserna av ett stort resande i tjänsten. Som individ kan man inte heller hållas ansvarig för samhällsplanering och strukturer som man inte har haft en möjlighet att påverka. Om jag bor i ett område där kollektivtrafiken inte finns, eller där den fungerar väldigt dåligt, kan jag bli tvungen att använda mig av en bil för att ta mig till arbetet eller för att handla. Eftersom den fysiska samhällsplaneringen ofta förutsätter att man har tillgång till bil (till exempel genom var köpcentra och arbetsplatser placeras i förhållande till bostäder) är det svårt för individen att agera annorlunda. Beslut om infrastruktur och storskaliga investeringar fattas ofta långt från berörda individer, och inte sällan utan deras medverkan. Det krävs en decentralisering och en demokratisering av beslutsfattandet, så att alla människor kan vara med och fatta beslut, och ta ansvar – och först då också hållas ansvariga – för samhällets utveckling. De rätta socio-ekonomiska strukturerna måste finnas för att individen ska kunna göra medvetna miljöval.

10

Internationell solidaritet och jämlikhet
Alla människor har en självklar rättighet att tillfredsställa sina grundläggande behov, och det behövs bland annat en ekonomisk utveckling i många fattiga länder för att det ska bli verklighet. Men sannolikt kommer många länder i Syd att göra som vi har gjort – att fortsätta öka konsumtionen långt utöver vad vi kanske egentligen behöver – om de bara får en möjlighet till det. Om alla människor konsumerade lika mycket som vi i den rika delen av världen gör skulle det leda till en enorm överkonsumtion, som jorden inte klarar av. Men vi kan knappast kräva att utvecklingsländerna inte ska göra som vi har gjort, om vi inte städar upp framför vår egen dörr först. Framförallt inte då det är den rika delen av världen som har de ekonomiska resurserna för att verkligen gå före och genomföra en ekologisk omställning. Att ställa om vårt samhälle är därför inte bara en moralisk skyldighet, utan en tvingande politisk omständighet, om vi vill kunna fortleva på den här planeten. Att se till att vi lever inom vårt rättvisa miljöutrymme innebär att vi frilägger mycket resurser som Syd kan använda för sin utveckling. Det krävs då omstruktureringar i många länder i Syd för att det ska kunna leda till en positiv utveckling, eftersom vår import från Syd i somliga fall skulle minska. Det krävs att dessa länder ställer om sina ekonomier från att inrikta sig på exportproduktion, till att försörja den inhemska befolkningen. Det i sin tur kräver många gånger omfördelningar av resurser inom länder – exempelvis genom jordreformer som gynnar de fattigaste befolkningsgrupperna. Till viss del är det här ett internt problem inom många länder i Syd. Men vi kan många gånger hjälpa till, exempelvis genom att skriva av fordringar (bi- såväl som multilateralt) på de fattiga länderna. De blir då inte längre tvungna att exportera produkter för att få ihop till utländsk valuta, för att betala av på lån. Vi kan se också till att de strukturanpassningsprogram som genomförs inte har den ideologiska slagsida mot nyliberalism de har haft hittills, och inte arbetar

för att öka den billiga exporten till våra länder. Istället bör multilaterala institutioner syfta till en verkligt hållbar utveckling för de fattigaste grupperna i Syd. En aktiv och solidarisk biståndspolitik, som riktas in på en ekologisk omställning i samarbete med behövande grupper, är ett viktigt instrument i det syftet.

”Vänsterpartiet arbetar för en ny världsordning som ger alla människor på jorden rätt till ett värdigt liv. Den internationella solidariteten är avgörande för möjligheterna att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

En global marknad
Handelsreglerna måste därför förändras så att de bidrar till att utjämna skillnader mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män. Världshandeln måste anpassas till de vad naturen tål. Därför måste fokus flyttas från västvärldens krav på tillgång till råvaror och avsättningsmarknader till de fattiga ländernas berättigade krav på utveckling. (Ur vänsterpartiets valplattform 2002) Att leva inom det rättvisa miljöutrymmet betyder inte att ett land är helt självförsörjande på alla områden, eller att man avbryter alla handelskontakter med andra länder. Tvärtom, handel kan och bör fortfarande förekomma för att kunna utnyttja respektive lands naturliga produktionsfördelar för olika varor. Att till exempel odla kaffe eller bananer i Sverige vore ytterst energikrävande och ineffektivt. Vissa varor, exempelvis träråvara, träprodukter, metaller och mineraler, har idag en global marknad. I dessa fall räcker det inte att ett enskilt land lever inom sitt hållbara miljöutrymme för att produktionen i det landet ska vara hållbar. En minskad efterfrågan på skogsprodukter i Sverige skulle sannolikt enbart leda till att mer produkter såldes på exportmarknaderna och inte nödvändigtvis påverka uttaget. På samma sätt skulle en minskad stålkonsumtion enbart i Sverige inte minska stålproduktionen här i någon nämnvärd grad. Det är därför viktigt att även exporten, och internationell handel i sin helhet, sker på ekologiskt hållbart och jämbördigt vis, så att ett land inte tar orättvist mycket utrymme i anspråk i andra länder. Sverige skulle, om vi själva konsumerade inom vårt rättvisa miljöutrymme, på ett hållbart vis exempelvis kunna producera ett överflöd av både skogsprodukter och mineraler. Detta överflöd

”De rika länderna är ansvariga för huvuddelen av miljöförstöringen och konsumerar större delen av jordens resurser. Därför är det i dessa länder som ansvaret ligger för en omställning av produktions- och konsumtionsmönster.”
(UR FÖR EN SOLIDARISK VÄRLD. VÄNSTERPARTIETS PARTIPROGRAM, ANTAGET ÅR 2000).

skulle vi kunna exportera, för att i vår tur ha en både rättvis och hållbar import av andra produkter, som vi själva inte kan producera. För att minska transportbehovet (vilket i sig kräver en hel del miljöutrymme) bör man dock försöka minimera den globala handeln med såna stapelvaror som varje land skulle kunna producera på egen hand. Att exempelvis frakta vete kors och tvärs genom hela Europa är ytterst onödigt och resursslösande. Långa djurtransporter är både plågsamt och ovärdigt för djuren, liksom ett onödigt slöseri med knappa resurser.

11

Ett riktmärke att gå efter
Rättvist miljöutrymme är inget mått som ska tolkas helt bokstavligt. Det är väldigt svårt att beräkna vårt existerande miljöutrymme, eftersom vi saknar fullständiga kunskaper om hur naturen fungerar. Vi vet inte exakt hur hög avkastning vi kan få av olika resurser på ett verkligt uthålligt vis, eller i vilken mån naturen har en förmåga att återhämta sig om vi skulle leva över våra tillgångar eller förstöra den genom ohållbara brukningsmetoder. Vårt rättvisa miljöutrymme baseras också på en uppskattning av hur många människor världen kommer att ha i framtiden. FN:s uppskattningar om den framtida globala folkmängden varierar mellan 7 och 10 miljarder människor. Ju större befolkning vi har att försörja, desto mindre blir miljöutrymmet per person. Dessutom bygger miljöutrymmet på i någon mån godtyckliga antaganden, till exempel då det gäller användningen av ändliga naturresurser. Vore man helt konsekvent skulle man säga att ändliga resurser per definition är ohållbart, eftersom vi då lämnar mindre kvar åt våra efterlevande än vi själva har haft. Det vill säga, om man var helt konsekvent skulle man enbart acceptera återanvändning av ändliga resurser redan i omlopp. I de beräkningar som gjorts har miljöorganisationerna dock accepterat en viss nyanvändning även av ändliga naturresurser. Slutsatsen blir därför att vi inte kan göra några exakta beräkningar av hur stort vårt miljöutrymme verkligen är. Vi kan däremot göra tämligen upplysta bedömningar. Siffrorna som presenterats bör främst tas som riktmärken för i vilken riktning samhället måste gå, och ungefär hur stora förändringar som krävs för att uppnå hållbarhet, inte som absoluta siffror. De exakta sifferuppgifterna kan komma att förändras i en demokratisk debatt genom nya forskningsrön etcetera. Men de utgör en första punkt varifrån vi kan börja en mer handfast diskussion om målsättningar, istället för en lös och ogripbar diskussion om hållbar utveckling i allmänhet.

12

APPENDIX 1:
Andra mått på hållbarhet
Rättvist miljöutrymme är inte det enda måttet som har föreslagits för att kunna mäta hållbarhet. Ett annat mått är det som har kallats för ekologiska fotavtryck. Det liknar rättvist miljöutrymme då även ekologiska fotavtryck försöker mäta hur mycket resurser vi använder oss av, men inte om brukningsmetoderna är hållbara eller inte. Det gör man genom att försöka omvandla all naturresursanvändning till ett hypotetiskt arealmått. Man räknar då in sådant som använd areal jordbruksmark, skogsmark, bebyggd mark och mark som behövs för att exempelvis binda koldioxidutsläpp i så kallade sänkor (till exempel i skog) eller bryta ned andra farliga utsläpp. Den totala arealen som ett land, en stad eller en individ använder jämförs sedan med hur stor areal de har till sitt förfogande. Resultatet blir ett enkelt och pedagogiskt mått på om man lever över sina tillgångar eller inte. Det är dock ännu mindre detaljerat än rättvist miljöutrymme och säger egentligen varken hur stort avtrycket får vara för att det ska vara hållbart (mer än att det inte får vara större än hela världens totala resurser), eller om vad som behöver förändras. Dess styrka är att det ekologiska fotavtrycket försöker göra jämförelser mellan olika resursslag, för att väga exempelvis träanvändningen mot utsläppen av koldioxid. Ett annat närbesläktat begrepp är Faktor 10. Det lanserades av det tyska Wuppertal-institutet (det forskningsinstitut som för övrigt fick till uppdrag att utveckla beräkningar för Friends of the Earths europeiska kampanj om rättvist miljöutrymme). Tanken med Faktor 10 (eller Faktor 4, som också förekommer i debatten), är att man ska effektivisera resursförbrukningen med en faktor 10, dvs vi ska använda en tiondel så mycket resurser som vi hittills gjort. En sådan effektivisering är sannolikt enbart realistisk för vissa resursslag, som till exempel ändliga resurser (framförallt metaller) som kan återanvändas/återvinnas. Det är nog mindre realistiskt att tänka sig en tiofaldig effektivisering av vår energianvändning eller av användningen av jordbruksmark. Hur som helst är det precis samma tankegång som återfinns i tankarna om vårt rättvisa miljöutrymme: för att leva inom miljöutrymmet måste vi effektivisera resursförbrukningen. Men det som skrivits om faktor 10 säger – till skillnad från rättvist miljöutrymme – väldigt lite om varför vi ska använda resurserna mer effektivt, och man är väldigt motsägelsefull i det lilla man säger. Är effektiviseringen till för att vi ska kunna producera och konsumera ännu mer produkter, eller är den till för att vi ska leva inom vårt rättvisa miljöutrymme? Genom diskussionen om Faktor 10 undviker man den politiska frågan, fördelningsfrågan och frågan om att minska konsumtionen av naturresurser, vilket ju kan vara praktiskt för vissa intressen. Det gör att det är en debatt som exempelvis många företag gärna tar upp, eftersom de då inte behöver se sin verksamhet hotad. Tvärtom är det ju ofta företagen som kan stå för effektiviseringar och de kan då till och med ses som fanbärarna för ett hållbart samhälle. Sett från vårt rättvisa miljöutrymme kan företagen ofta verka i motsatt riktning, eftersom de gärna ser konsumtionen öka av sina produkter.

13

Del 2

Naturresurser – en fråga om klass och kön
I den här delen görs en serie jämförelser mellan olika länders och individers resursförbrukning. Det finns nämligen mycket stora skillnader både inom och mellan länderna och de skillnaderna behöver tydliggöras. De behöver tydliggöras så att vi vet vem eller vilka som överskrider sitt rättvisa miljöutrymme och hur mycket de gör det, både nationellt och globalt. Att synliggöra ojämlikheterna är att visa hur det globala klassamhället ser ut i praktiken. I den här rapporten avgränsar vi oss till att huvudsakligen försöka titta på fyra områden: energianvändningen, konsumtionen av träråvara, användningen av jordbruksmark och utsläppen av koldioxid. I de ursprungliga miljöutrymmesberäkningarna inkluderades också användningen av några ändliga naturresurser (till exempel järn, klor och cement) och resurser. Det är förstås en grov uppskattning. Men mönstret blir väldigt tydligt om man tittar på olika naturresurser; vi lever i ett globalt klassamhälle och ett samhälle som är mycket ojämlikt mellan män och kvinnor. Vi har valt att titta på ett litet urval av världens länder för att kunna göra våra jämförelser. De länder vi har valt ut är Sverige, USA, Tyskland, Mexiko, Kina, Indien och Tanzania. I tabell 2 finns en sammanställning av ländernas BNP-nivå, och deras Gini-index. BNP/capita visar hur mycket som produceras i ett land, räknat efter den totala produktionens monetära värde. Här redovisas siffrorna justerade efter köpkraften i ett land. Det betyder att man försöker ta hänsyn till att det är billigare att leva i exempelvis Tanzania än i Sverige. Siffran visar med andra ord ungefär hur mycket en genomsnittlig medborgare har råd att konsumera för, om priserna i alla länder motsvarade de i USA. Men BNP/capita är ett genomsnittligt tal, som inte tar hänsyn till hur fördelningen mellan individer och klasser ser ut. Ett högt BNP-tal kan kombineras med en ytterst ojämn fördelning och tvärtom. Därför redovisas här också Gini-index, vilket i siffror försöker visa på hur fördelningen mellan olika klasser ser ut i ett samhälle. Det mäter (på en skala mellan 0 och 100) hur mycket fördelningen av en ekonomis resurser avviker från en hypotetiskt helt jämlik fördelning. Ju högre siffran är desto mer ojämlik är fördelningen i landet, och omvänt, ju närmare noll ett land kommer, desto mer jämlik är fördelningen. I praktiken ligger Gini-index någonstans mellan 20 (till exempel Slovakien eller Österrike) och 60 (till exempel Brasilien och Centralafrikanska republiken) för i princip samtliga världens länder. Gini-index försöker i ett aggregerat mått beskriva klassklyftor. Det finns också stora skillnader mellan könen. Kvinnor tjänar långt mycket mindre än vad män i genomsnitt gör.

Tabell 2. Inkomster och klassklyftor
BNP/capita (US-dollar, köpkraftsjusterat) USA Tyskland Sverige Mexiko Kina Indien Tanzania 30600 22404 20824 7719 3291 2149 478 Gini-index

40,8 30,0 25,0 53,7 40,3 37,8 38,2

KÄLLA: WORLD BANK. WORLD DEVELOPMENT REPORT 2000/2001. TABELL 1 OCH 5

färskvatten. Vi har dock, främst av utrymmesskäl, valt att begränsa oss till några av dessa områden.

GLOBALA ORÄTTVISOR
Det finns skriande orättvisor på det globala planet. En vanligt återkommande siffra är att en liten rik elit konsumerar omkring 80 procent av världens totala

14

I diagram 1 ser vi hur inkomstfördelningen ser ut mellan könen i de utvalda länderna.

De länder som har valts ut är alltså de följande:
SVERIGE har valts ut för att vi ska kunna placera in oss själva i ett globalt perspektiv. Trots ökade klassklyftor under 1990-talet har Sverige en – i internationell jämförelse – relativt jämlik fördelning mellan klasserna (Gini-index på 25). Men det finns också skillnader mellan kvinnor och män; en kvinna tjänar i genomsnitt bara drygt 80 procent av vad en man i genomsnitt får i lön. USA har valts ut därför att det landet är den riktigt stora konsumenten av många olika naturresurser både totalt sett och per capita (BNP per capita är 30 600 dollar). Klassklyftorna är skriande – USA har bland de allra största ojämlikheterna av alla de utvalda länderna (Gini-index på 40,8). Det finns också mycket stora klyftor mellan könen; en kvinna tjänar i genomsnitt enbart drygt 60 procent av vad en man gör. TYSKLAND, med en BNP per capita på 22 404 dollar, har valts ut för att symbolisera ett större EU-land. Klassklyftorna är bland de lägre i urvalet (Gini-index på 30,0), men ojämlikheterna mellan könen är betydande; en kvinna tjänar i genomsnitt bara hälften av vad en man tjänar. MEXIKO är ett medelrikt latinamerikanskt land. Det har en BNP på 7 719 US-dollar per capita. Men både klass- och genusklyftorna är enorma. Mexiko har urvalets allra största klassklyftor (Gini-index på 53,7), vilket för övrigt också är bland världens största klassklyftor. Klyftorna mellan könen är också enorma och även de värst i urvalet; kvinnor tjänar i genomsnitt enbart 36 procent av vad män tjänar.

INDIEN valdes som ett exempel på ett fattigt utvecklingsland. Rankat efter FN:s index för mänsklig utveckling, Human Development Index, HDI, ligger Indien på plats 128 av 174 länder. Landet har under lång tid varit en stabil demokrati, med en långsam men ganska stabil tillväxt. Indien uppges ha en BNP per capita på 2 149 dollar, men både klass- och genusklyftorna är mycket stora (Gini-index på 37,8 och kvinnor tjänar i genomsnitt enbart 37 procent av vad männen tjänar). KINA har inkluderats för att fungera som ett exempel på ett utvecklingsland på stark frammarsch. Det är på pappret en kommunistisk stat, där kommunistpartiet har den totala makten, men i praktiken har landet under senare år allt mer börjat likna sin kapitalistiska omvärld. Det är rankat som nummer 99 på FN:s HDI-index, och har en BNP per capita på 3 291 dollar, med en kraftig tillväxt under senare år. Men det finns mycket stora klassklyftor mellan den nyrika medel- och överklassen i städerna och landets mycket stora folkmassor på landsbygden. Kvinnor tjänar i genomsnitt två tredjedelar av en mans lön. TANZANIA slutligen utgör ett exempel på ett av världens allra fattigaste länder (rankat som nummer 156 på FN:s HDI-index). Det är ett ganska stort land och en stor mottagare för svenskt bistånd. Det har, till skillnad från många andra länder i Afrika, upplevt en relativ stabilitet, men är trots det ett mycket fattigt land (enbart 480 dollar per capita). Klassklyftorna är mycket stora, men ojämlikheterna mellan könen är bland de lägre i länder-urvalet (en kvinna tjänar i genomsnitt 71 procent av vad en man tjänar). Ett urval av länder har förstås alltid ett mått av subjektivitet i sig. Hade vi till exempel valt Österrike, Tjeckien, Uruguay, Malaysia eller Sierra Leone, hade mönstren sett något annorlunda ut än de gör nedan. Men de grundläggande klyftorna mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män, hade utan tvekan framgått även då – och kanske till och med ännu tydligare! De siffror som redovisas nedan base-

Inkomster för respektive kön
(US-dollar per person)
40000 35000 30000 25000 20000 15000 10000 5000 0 Kvinnor Män

na Ki

Sv

Ty

M

Ta

ie n nz an ia

e er ig

U SA

d

an

ik

o

sk l

In d

ex

Diagram1

15

Energianvändning
(kg oljeekvivalent per person)
10000

8000

6000

4000

2000

0

nd

o

na Ki

Källa: World Bank. World Development Indicators 2000. Tabell 3.7.

ras på genomsnittliga konsumtionsmängder per capita. De används därför att beräkningarna skulle bli allt för komplicerade om man försökte väga in klass– och genusskillnader i varje internationell jämförelse. Men som läsare bör man alltså hålla i åtanke att skillnaderna inom länderna, både i Nord och i Syd, är mycket stora även de.

Energianvändning
Världen har i dagens läge tillgång till mer och billigare energi än någonsin. Under 1900-talet har den globala energianvändningen tiofaldigats, från lite drygt 900 miljoner ton oljeekvivalens årligen i början av seklet, till omkring 9 600 miljoner ton årligen vid seklets slut. Den allra största delen, omkring 75 procent, av den globala energianvändningen baseras på förbränningen av fossila bränslen, framförallt olja.13 Oljeanvändningen har inte bara lett till en kraftig miljöförstöring både globalt och lokalt i områden där oljan pumpas. Den har också lett till många konflikter världen över, små såväl som stora, lokala såväl som internationella. Samma sak gäller i hög grad också många andra energislag: uranbrytning till kärnkraft, vattenkraft etcetera. Energianvändningen är i mycket hög utsträckning beroende på rikedomsnivå. Fattiga länder använder sig av mycket mindre energi än rika. I diagram 2, som

baseras på uppgifter från Världsbankens World Development Indicators (år 2000), ser vi hur energianvändningen per capita ser ut i några länder. Medan genomsnittsamerikanen konsumerar lite drygt 8 000 kg olja (eller motsvarande mängd energi i andra former) varje år, och genomsnittssvensken använder nära 6 000 kg, får en genomsnittlig indier eller tanzanier hålla till godo med under 500 kg. En mycket stor andel av energianvändningen går till två huvudsakliga ändamål: boende/uppvärmning och transporter. Till viss del får man alltså räkna med att olika uppvärmningsbehov återspeglas i konsumtionen; Sverige och Tyskland behöver mer energi för att vi ska hålla bostäderna varma än man kanske behöver i Indien eller Tanzania. Men det förklarar långt ifrån hela skillnaden. I diagrammet ser vi också att Sverige har en betydligt högre energianvändning än exempelvis Tyskland. Det återspeglar inte minst att Sverige under många år – då vi byggde ut kärnkraften, och därigenom trodde oss ha en närmast oändlig energikälla -– uppmuntrade utbyggnaden av exempelvis direktverkande eluppvärmning. Det är dock ytterst ineffektivt och leder till stora distributionsförluster och förlorad energi från spillvärmen av kärnkraftverken. Uppgifterna i diagram 2 får dock inte tolkas helt absolut, då de räknar in industriell användning av energi. Om ett

land har energikrävande exportproduktion (som till exempel Sveriges produktion av metaller eller papper, som är mycket energikrävande) men mindre energikrävande import, ser energianvändningen per capita högre ut än den är om man räknar efter hur mycket som varje individ verkligen använder för sin privata konsumtion, och omvänt. Miljöutrymmesberäkningarna kom fram till att omkring 60 TWh av Sveriges konsumtion på 437 TWh (år 1990), det vill säga 14 procent, användes för produktion av exportprodukter.14 (Det är oklart om man menar nettoexport eller om man inte har gjort motsvarande beräkningar för ”energiinnehåll” i importen.) Det skulle krävas ganska omfattande beräkningar att försöka avgöra hur stor energiimport eller export alla de länder vi har valt ut har genom sin varuhandel. Men utifrån UNCTAD:s statistik över olika länders utrikeshandel kan man grovt dela upp länderna i länder som genom sin varuimport respektive -export sannolikt importerar respektive exporterar energi. Till de förra skulle man då räkna de olika utvecklingsländerna i Syd: • Kina, som främst exporterar produkter som leksaker, kläder, skor, telekom- och datortillbehör. Importen består främst av mer avancerad teknik och maskiner, samt insatsvaror till industrin. • Indien, vars export huvudsakligen består av textilier och kläder, ädelstenar,

16

di en Ta nz an ia

U SA

er ig

e

la

sk

ex

ik

Sv

Ty

M

In

Diagram 2

läkemedel och ris. Man importerar huvudsakligen maskiner och bränslen. • Tanzania, vars viktigaste exportvaror är olika jordbruksprodukter: bomull, kaffe, tobak, frukt, te, men också fisk och ädelstenar. Man importerar i princip alla sorters produkter: livsmedel, bränslen, maskiner, fordon med mera. • Mexiko har en hel del mer avancerad produktion; exporten består av fordon, lastvagnar och tillbehör, olja, elektrisk och telekommunikationsutrustning, elektriska maskiner, TV-apparater, datorutrustning m.m. Importen består huvudsakligen av maskiner och transportfordon, kemiska produkter och livsmedel.15 Till den senare gruppen, länder som exporterar varor som krävt förhållandevis mycket energi för att producera, skulle man då räkna de industrialiserade länderna: • Sverige, vars export baseras på telekom-utrustning, papper och pappersmassa, bilar (med tillbehör och reservdelar), läkemedel, järn och sågat trä. Importen består av fordon, konsumentprodukter i olika former, maskiner med mera. • USA, som främst exporterar produkter som flygplan, transistorer, bilar med tillbehör och reservdelar, datorer och kringutrustning, telekom-utrustning och finmekanik. Landet importerar allt ifrån konsumentprodukter till maskiner och fordon. • Tyskland, slutligen, som exporterar bilar, läkemedel, flygplan, maskiner och tillbehör och telekom-utrustning. Importen består, som för många andra länder, av maskiner och fordon, liksom av insatsvaror till industrin.16 Om vi hade justerat uppgifterna för energianvändningen hade ojämlikheterna sannolikt inte varit fullt lika stora som i diagram 2. Men även om andra länders nettoexport av energi i den här formen var lika stor som Sveriges skulle klyftorna fortfarande vara enorma mellan fattiga och rika länder. Dagens energianvändning är som sagt i mycket hög grad beroende av olja. Det gör att energianvändningen i vårt samhälle är en global fråga, eftersom olja transporteras världen över (om än inte utan stora problem med till exempel miljöförstöring från läckande pipelines eller oljetankers som drabbas av olyckor). Men om ett samhälle ställer om sin

energiproduktion till uthålliga energikällor ser frågan lite annorlunda ut. Energi från till exempel vatten-, sol- eller vindkraft kan inte transporteras särskilt långa sträckor utan stort svinn. Energiförsörjningen skulle därmed också i ökad grad övergå till att åter vara en lokal/ regional fråga.

Koldioxidutsläpp
Under senare år har jordens klimat allt mer hamnat i fokus för den politiska debatten. Stigande vattennivåer, med översvämningar och försvinnande landarealer som följd, förändrat klimat med påverkan på det globala skogs- och jordbruket och effekter på olika naturkatastrofer, förändringar av Golfströmmens kurs och allt vad det innebär för klimatet i norra Europa är några exempel på konsekvenser som forskare menar kan komma av en accelererad växthuseffekt. Idag råder det inte någon tvekan om att en stor del av den accelererade växthuseffekten har en mänsklig orsak. FN:s klimatpanel, IPCC, menar därför att vi måste stabilisera, och på sikt betydligt minska, våra utsläpp av växthusgaser om vi vill undvika vad som kan utgöra en rad ödesdigra förändringar av det globala klimatet. Koldioxidutsläpp är den mest betydande växthusgasen, eftersom den dagliga förbränningen av fossila bränslen producerar mycket stora mängder koldioxid. I FN:s Kyoto-protokoll har parterna slagit fast att det huvudsakligen är de rika länderna som har orsakat de existerande utsläppen, och att det därför åligger dem att minska sina utsläpp i första hand. Koldioxidutsläppen hänger nära samman med energianvändningen, eftersom fossila bränslen som sagt står för en betydande andel av världens energikonsumtion, så det är inte överraskande att mönstret vi ser i diagram 3 är snarlikt det vi såg från energianvändningen i de olika länderna. Men vi kan samtidigt se att Sverige ligger på lägre utsläppsnivåer av koldioxid per capita än exempelvis Tyskland, trots att vi konsumerar mer energi per capita. Det återspeglar Sveriges höga beroende av vatten- och kärnkraft, och – för ett industrialiserat, rikt land – förhållandevis låga användning av fossila bränslen. Men

Koldioxidutsläpp
(ton/person)
20

15

10

5

0

o

na In di en

ex ik

Sv er

Ki

la

Ty

M

Källa: UNDP. Human Development Report 2000. Tabell 21.

Ta

Diagram 3

nz

sk

an ia

U SA

nd

ig

e

17

återigen är mönstret detsamma mellan fattiga och rika: personer i länder som Indien och Tanzania tar upp en mycket mindre andel av det globala miljöutrymmet än vad en genomsnittlig svensk, tysk eller amerikan gör. En genomsnittlig tysk producerar ungefär lika mycket koldioxidutsläpp som tio indier, eller närmare etthundra tanzanier! Återigen måste vi ta siffrorna med en viss nypa salt, för på samma sätt som för energianvändningen (se sid 16) tar de här siffrorna med alla utsläpp i ett land, oavsett om det är från exportproduktion eller inte. Men återigen, även om man tog hänsyn till detta (vilket vi inte har haft möjlighet att göra inom ramen för denna skrift), skulle de mycket stora klyftorna mellan fattiga och rika länder bestå.

Papper och träanvändning
Omkring hälften av de skogar som en gång täckte världen finns idag inte kvar. Bara under perioden 1980-1995 nettoavverkades mer än 200 miljoner hektar skog – en areal större än Mexiko. Huvudorsaken till minskningen av världens skogsbestånd är den stora avverkningen för marknader i Nord. Användningen av träråvara har ökat kraftigt under efterkrigstiden, exempelvis har den globala pappersanvändningen närapå tredubblats under de senaste trettio åren.17 Om skogarna försvinner, försvinner inte bara en för människan viktig resurs. Skogarna utgör också ett skydd mot jorderosion inom jordbruket och ett skydd för världens biologiska mångfald. En minskning av den biologiska mångfalden kan på sikt också komma att få allvarliga konsekvenser för våra överlevnadsmöjligheter, till exempel våra möjligheter att finna nya mediciner, eller växtarter som är resistenta mot olika skadeangrepp. Världens skogar har sannolikt också en betydande roll att spela då det gäller det globala klimatet (se ovan). Global statistik över slutkonsumtion av träråvara har visat sig svår att finna. FAO:s statistik redovisar konsumtion av träråvara i enskilda länder, men tar inte hänsyn till att ”konsumerad” träråvara kan exporteras i förädlad form,

Konsumtion av papper
(kg tryck- och skrivpapper per person)
160 140 120 100 80 60 40 20 0

till exempel som papper och massa. Det gör att nettoexportörer som exempelvis Sverige och Finland framstår som mycket större träkonsumenter än vi i verkligheten är. Som indikator kan man istället ta just konsumtionen av papper (närmare bestämt tryck- och skrivpapper). Det är något som sannolikt inte förädlas vidare för export i någon betydande utsträckning. Konsumtionsstatistiken för ett land återspeglar därför huvudsakligen den konsumtion som verkligen sker där. Det är tyvärr inte en perfekt indikator på träråvaru-konsumtion; vi kan till exempel förvänta oss att fattigare länder använder en relativt större andel vedbränsle, något de rikare länderna har ersatt med andra energikällor (kärnkraft, fossila bränslen etc). En annan mycket betydande del av träkonsumtionen utgörs av förpackningar (både trä- och pappersförpackningar), främst från förpackningen av livsmedel. I Sverige utgör förpackningsmaterial en ungefär lika stor andel av konsumtionen av träråvara som konsumtionen av tryck- och skrivpapper.18 Men sannolikt visar även konsumtionen av förpackningar upp samma globala mönster som tryck- och skrivpapper. I brist på bättre borde därför tryck- och skrivpapper fungera som en tillräckligt god indikator på globala konsumtionsmönster. I diagram 4, hämtad från UNDP:s Human Development Report, ser vi återigen samma mönster av globala orättvisor mellan de länder som har valts ut. Den genomsnittlige svensken använder 35 gånger så mycket papper som den genomsnittlige indiern, och hela 160 gånger så mycket papper som en tanzanier i genomsnitt konsumerar.

ie n Ta nz an ia

U SA Ty sk la nd Sv er ig e M ex ik o

Ki

na

Jordbruk och livsmedel
Jordbruket är en nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Det produceras tillräckligt mat för att alla skulle kunna äta sig mätta varje dag. Trots det lever omkring 800 miljoner människor under hot om svält eller undernäring. Problemet är ofta inte den absoluta produktionsnivån utan att maten är extremt ojämt fördelad. Thailand exporterar exempelvis stora mängder ris, och har sedan WTO uppkom ökat sin

Källa: UNDP. Human Development Report 2000. Tabell 21.

In d

Diagram 4

18

export, samtidigt som många människor i landet inte har tillräckligt att äta. Redan på 1960-talet beräknade Georg Borgström det han kallade för ett lands ”spök-” eller ”skuggareal”, det vill säga hur mycket areal ett land egentligen förbrukade utanför sina gränser. Redan då hade Sverige en nettoimport av jordbruksmark. Samma sak kan vi se än idag. Trots att Sverige är ett glesbefolkat land, med stora jordbruksarealer per capita, har vi en nettoimport av jordbruksprodukter från andra länder. Det är inte nödvändigtvis fel med global handel. Men vi bör inte leva gott på billig import från Syd, om de svälter där samtidigt. Ett mycket stort problem i det här sammanhanget är den omfattande animalieproduktionen. Uppfödningen av djur kräver stora arealer för att producera foder, framförallt för uppfödning av grisar och fjäderfä, som konsumerar mycket spannmål som människor annars skulle kunna äta (idisslare konsumerar i högre grad sådant som vi människor inte kan tillgodogöra oss direkt, och som kan växa på mark som inte alltid lämpar sig för jordbruk). FAO uppskattar att omkring en tredjedel av världens spannmålsproduktion används som djurfoder.19 I diagram 5, återges konsumtionen av kött i de olika länderna (omvandlad till den mängd spannmål som krävs för att föda upp motsvarande mängd köttkreatur). Kött är förstås inte hela livsmedelskonsumtionen. Naturvårdsverket uppskattar att vi svenskar totalt konsumerar omkring 700 kg livsmedel per person och år,20 medan FN:s livsmedels- och jordbruksorgan (FAO) uppskattar att vi enbart äter omkring 62 kg kött.21 Det är dock svårt att räkna samman olika livsmedelsslag i ett mått, utan tämligen komplicerade omvandlingar till areal (det som görs i så kallad ekologiska fotavtrycksberäkningar, se appendix 1, sidan 13). Köttkonsumtionen, omvandlad till den mängd spannmål som används för att producera motsvarande mängd kött, har därför valts som en indikator på den totala livsmedelskonsumtionen (se appendix 2 för hur beräkningarna har gjorts). Återigen framgår samma grundmönster som tidigare med mycket stora skillnader mellan fattiga och rika länder. Men här syns också att kulturella sedvanor spelar en roll, då exempelvis människor i

Mexiko konsumerar mindre kött än folk i Kina, och Tanzanias medborgare i genomsnitt äter mer kött än genomsnittliga indier. I en värld med allt högre tryck på den existerande jordbruksmarken, på grund av en stadigt växande befolkning, utgör köttkonsumtionen ofta ett oerhört resursslöseri. Vår efterfrågan på kött bidrar till att konkurrensen om begränsade mängder spannmål ökar – och att världens fattigaste därför inte har råd att äta sig mätta. En större andel av det spannmål som odlas borde användas som föda för människor, istället för att ta omvägen via djur. Det betyder att vi främst måste minska de köttslag som inte kan tillgodogöra sig grovfoder i någon högre utsträckning, det vill säga svin och fjäderfä. I ett ekologiskt hållbart jordbruk skulle idisslarnas förmåga att omvandla grovfoder till kött och mjölk tillvaratas, så att de fungerar som ett komplement till spannmålsodling. Vall och baljväxter, odlade för köttdjursuppfödning, skulle få en ökad betydelse – vilket också ökar jordens bördighet (och därmed minskar behovet av konstgödsel), minskar näringsläckaget och minskar behovet av bekämpningsmedel. Ett ökat utnyttjande av betesmarker skulle dessutom leda till att ängs- och hagmarker åter hävdades i högre utsträckning, vilket skulle bidra till att bevara den biologiska mångfalden i odlingslandskapet.

Köttkonsumtion
(motsvarande mängd spannmål, kg/person)
400 350 300 250 200 150 100 50 0

U SA Ty sk la nd Sv er ig e M ex ik o

na

en di In In Ta

Ki

Källa: FAO Food Balance Sheets. 1992-1994 average.

Diagram 5

Textilieanvändning
(kg/person)
30 Syntetfibrer Naturfibrer 20

Textilier
Livsmedel är inte det enda som jordbruksmark används till. Stora jordbruksarealer (globalt omkring 32 miljoner hektar22) används också bland annat för att producera textilier. Bomullsodling, som är den viktigaste grödan på det området, använder mycket stora arealer varje år. Det används också mycket stora mängder bekämpningsmedel för att odla konventionell bomull. I diagram 6 återges statistik från FAO över textiliekonsumtion i de länder vi har valt ut (både natur- och syntetfibrer redovisas för att det inte ska råda några tveksamheter kring huruvida somliga länder använder mer syntetfibrer istället för naturfibrer). Mönstret är detsamma som tidigare: det finns en klar korrelation mellan inkomstnivå och konsumtion av

25

15

10

5

0

Källa: World apparel fibre consumption survey, FAO 1995.

di en Ta nz an ia

U SA Ty sk la nd Sv er ig e M ex ik o

Ki

na

Diagram 6

nz

an ia

naturresurser. En genomsnittlig amerikan konsumerar omkring tio gånger så mycket textilier som en genomsnittlig indier. Statistiken på det här området har i och för sig några år på nacken (undersökningen gjordes 1995, men uppgifterna härstammar från år 1992), men är den senaste som har stått att finna. Men mönstret har, om något, troligen förstärkts sedan dess. Naturvårdsverket uppskattade år 1996 att Sveriges textiliekonsumtion låg på omkring 20 kg per person23, vilket alltså är en ökning med nästan 2 kilogram under enbart fyra år.

exempelvis fossila bränslen leder till att priserna stiger, så att det blir mer lönsamt för producenter i exempelvis Nigeria eller Venezuela att exportera det till oss än att sälja det på hemmamarknaden. Vi berövar därigenom fattigare människor en möjlighet att köpa samma mängd resurser. Marknaden är blind för fördelningsfrågor. Det är därför vi måste fatta politiska beslut om fördelningen av världens rikedomar.

Daglig genomsnittlig transportsträcka för olika inkomstklasser
150 Män 125 Kvinnor

100

75

50

25

Sammanfattning
Det finns ett tydligt mönster som går igen på i princip alla de områden vi har undersökt: rika konsumerar mycket mer resurser än fattiga. Mönstret är tydligt såväl då det gäller användningen av energi som för användning av textilier. En genomsnittlig amerikan förbrukar närapå trehundra gånger så mycket papper som en genomsnittlig tanzanier. En genomsnittlig tysk släpper ut omkring tio gånger så mycket koldioxid som en normal indier. Vissa skillnader kan återfinnas på olika områden. Vi i Sverige använder oss till exempel av relativt mycket energi jämfört med exempelvis Tyskland. Men eftersom vi till stor del baserar vår elproduktion på vatten- och kärnkraft har vi ändå inte högre koldioxidutsläpp. Ett annat exempel är kulturella skillnader som ger effekt på köttkonsumtionen i olika länder. Men trots sådana olikheter är det grundläggande mönstret tydligt – det är de rika länderna som använder mest naturresurser. Bilden av ett globalt klassamhälle blir tydlig. Det borde egentligen inte förvåna. Monetära värden representerar ju faktiskt inget annat än hur mycket resurser man, enligt marknadens logik, har ”rätt” att ta i anspråk. De som har mycket pengar kan därför köpa mer naturresurser och gör det också. Det är också därför som vår resursförbrukning får globala konsekvenser. I en allt mer globaliserad värld gör ”marknaden” allt mindre skillnad på om konsumenten finns nära producenten eller på andra sidan jordklotet. Vår efterfrågan på

KLASSKLYFTOR I SVERIGE
För att göra de globala jämförelserna enklare har vi tidigare utgått från nationell genomsnittskonsumtion. Men i praktiken finns det stora skillnader mellan fattiga och rika även inom länder, som även de behöver tydliggöras. Det är dock ofta svårt att belägga klasskillnader med statistik, både för att beräkningarna blir tämligen komplicerade och för att detaljerad statistik saknas. Det gäller även i ett land som Sverige, eftersom Sveriges officiella statistikinsamling och -presentation nu för tiden sällan tar upp konsumtion uppdelad på olika socio-ekonomiska grupper eller efter inkomstnivåer. Statistik redovisas till exempel ofta efter ålderskategorier eller efter civilstånd. Däremot verkar det vara politiskt inkorrekt med statistik som kan visa på klass- och genusskillnader. Av den anledningen har vi försökt konstruera ett par typfamiljer för att visa på hur skillnaderna kan se ut mellan olika klasser.

Källa: SIKA, Transporter institut för kommunikationsanalys. Transporter och kommunikationer. Årsbok 2000/2001.

11 9

Rika män reser mest
Ett av de få områden där man kan finna statistik uppdelad efter både kön och inkomst är transporter och kommunikationer. Sambandet är mycket tydligt: personer med hög inkomst kör betydligt mer bil än personer med lägre inkomst, och män kör mer bil än kvinnor. I diagram 7 återges statistik från Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA) över genomsnittligt dagligt antal transportkilometrar, oavsett transportmedel. Från diagrammet ser vi att en manlig

höginkomsttagare reser nästan fem gånger så många kilometer varje dag som vad en kvinnlig låginkomsttagare gör. Kvinnor använder sig dessutom av kollektivtrafik i högre grad än män, medan männen kör bil. Om kvinnor använder sig av bil sker det oftast som passagerare.24 Omkring 40 procent av resorna är privatresor. Därtill är omkring 25 procent resor till och från arbete. Resterande utgörs av resor i tjänsten.25 Sannolikt är både energianvändningen och koldioxidutsläppen än mer klassrelaterade än enbart antalet transportkilometrar avslöjar, eftersom även sådant som storleken på bilen är avgörande för hur mycket utsläpp den ger upphov till. Höginkomsttagare tenderar att ha större bilar än personer med lägre inkomster, vilket spär på utsläppen de ger upphov till. Om offentliga medel används för att till exempel bygga ut vägar och annan infrastruktur för biltrafik gynnar man med andra ord i första hand manliga höginkomsttagare. Satsningar på kollektivtrafik gynnar däremot de grupper som är i större behov av offentligt stöd, till exempel kvinnor och låginkomsttagare. Att enbart ställa om massbilismen från att använda sig av fossila bränslen till att använda uthålliga energikällor

20

00 0 0 12 17 0 0 9 00 00 0 18 26 0 0 9 00 00 0 27 35 0 0 9 00 00 0 36 0 00 0 -

0

Diagram 7

skulle ändå inte vara hållbart. Energianvändningen för massbilism är nämligen så omfattande att det krävs att man minskar transportbehoven och ökar transporterna med kollektiva transportmedel för att möta vårt rättvisa miljöutrymme för energisektorn. Bilismen tär dessutom på många andra naturresurser utöver bara energi och koldioxid. För att producera en bil krävs till exempel stora mängder metaller och plaster. Det krävs också både markutrymme och många naturresurser (flera av dem ändliga naturresurser) för infrastrukturbyggen.

Fyra typfamiljer
Vi har här konstruerat fyra olika ”typfamiljer” för att visa på hur det kan se ut. Familjerna är hypotetiska exempel, men exempel som konstruerats utifrån så mycket statistik som varit möjlig att finna. Familjen Globetrotters representerar ett par höginkomsttagare, familjen Persson medelinkomsttagarfamiljen och familjen Knaper en ensamstående mamma med lägre inkomst. Familjen Grönlund slutligen försöker visa på vad som är möjligt med redan existerande teknik och en bra planerad infrastruktur. Familjen har inkluderats för att vi ska kunna jämföra de ”vanliga” familjerna med de möjligheter som finns – eller skulle kunna finnas, om de rätta besluten fattades. Det skulle bli allt för komplext att inom ramen för den här skriften försöka beräkna miljöutrymmet för den totala konsumtionen för de olika typfamiljerna. Vi har valt att fokusera på några mer betydande områden; • privatbostaden (och ev. sommarstugor), • privata resor (fritidsresor och resor till och från arbetet), • livsmedelskonsumtion (energian vändning och köttkonsumtion) och • privat papperskonsumtion Vi har antagit att samtliga barn bor så nära sina skolor att de antingen kan gå eller cykla dit varje dag. Resor för dem har därför inte inkluderats i beräkningarna, förutom för olika fritidsresor. Hade vi velat ligga närmare ett statistiskt genomsnitt hade familjen Persson,

medelkonsumenten, förmodligen bott i en eluppvärmd villa som är det allra vanligaste uppvärmningssättet för småhus i Sverige. För att göra familjerna något mer jämförbara har vi dock antagit att både Globetrotters och Perssons bor i oljeuppvärmda hus. Det bör nämnas att resursanvändning i tjänsten inte är inkluderat i exemplen, trots att den många gånger är betydande. Anledningen till att vi valt att inte inkludera det i beräkningarna är att en anställd inte alltid har särskilt stort inflytande över sin egen arbetssituation och kan avgöra hur eller var arbetet ska utföras. Enkelt uttryckt; är en taxichaufför mer ”skyldig” till till exempel växthuseffekten än en förskollärare? Är en sekreterare ansvarig för högre papperskonsumtion än en kock? Det här är förstås inte helt oproblematiskt, eftersom höginkomsttagare till exempel reser betydligt mycket mer, och längre, i tjänsten än många andra. De använder sig då också i högre utsträckning av flyg och/eller bil för resan och orsakar därmed relativt sett mer utsläpp och använder mer energi. De har sannolikt också en större möjlighet till inflytande över sitt arbete och borde därför kunna ta ett större ansvar. De områden vi har valt att titta på motsvarar som sagt långt ifrån all resursanvändning i Sverige och kan därför inte så enkelt jämföras med de beräkningar som har gjorts för vårt rättvisa miljöutrymme. En viktig anledning är att det är svårt att veta om konsumtionen sker i privat regi eller om den sker inom exempelvis offentlig sektor eller av företag. Energimyndigheten rapporterar att ”bostäder och service” använder 25 procent av Sveriges energitillförsel. Här inkluderas då olika former av service, som till exempel gatubelysning eller reningsverk. Transportsektorn använder 16 procent av energitillförseln, uppger Energimyndigheten. Här inkluderas då också alla ”tjänsteresor” och transporter av produkter. Naturvårdsverket har uppskattat att omkring hälften av alla resor görs i tjänsten, hälften privat. Livsmedelssektorn, slutligen, använder enligt Naturvårdsverkets uppskattning närmare 20 procent av energitillförseln. I den beräkningen inkluderas privat energianvändning för transport, förva-

ring och tillagning. Totalt betyder det att de faktorer vi här beräknar för energianvändning kanske motsvarar omkring 30-35 procent av den totala energianvändningen. En mycket stor post som inte räknats med utgörs av distributionsförluster.26 Koldioxidutsläppen ser något annorlunda ut. Den betydande delen av utsläppen kommer från transporter (38 procent). Bostäder och service står för 17 procent av utsläppen, och förbränning i el- och värmeverk för 21 procent.27 Totalt motsvarar de beräkningar vi här gör alltså kanske omkring 40-45 procent av alla koldioxidutsläpp. Uppgifterna får alltså ses som ett försök att åskådliggöra hur stora klasskillnaderna kan vara inom ett land, inte ett försök att slå fast vilka typfamiljer som lever hållbart eller ohållbart. I appendix 3, (sidan 31), redovisas de kompletta beräkningarna, med källhänvisningar och beskrivning av hur beräkningarna har gjorts. Vi vill betona att typfamiljernas sammansättning (mamma, pappa, barn) inte ska tolkas som en norm för hur en familj bör se ut. Vi har här valt att skildra klassiska parförhållanden för att inte bara visa på skillnader mellan familjer, utan också på ett par av de vanligt förekommande ojämlikheterna mellan män och kvinnor inom en och samma familj.

21

Familjen Persson – medelkonsumenterna
Den andra familjen består av fyra personer, där föräldrarna är medelinkomsttagare. Kvinnan är sjuksköterska med en inkomst om 20 600 kronor/månad, medan mannen arbetar som processoperatör inom stålindustrin (20 700 kronor per månad). De bor även de i en oljeuppvärmd villa, men på fem rum och kök (120 kvm). De delar en sommarstuga med nära vänner, så att de delar på kostnaderna och tiden de tillbringar där. De använder genomsnittlig mängd hushållsel, prenumererar på en dagstidning, men konsumerar en hel del mer kött än genomsnittligt. För att ha råd med det köper de då framförallt gris och fjäderfä. De epidemier som det talas så mycket om, som galna ko-sjukan och mul- och klövsjukan, bidrar dessutom till att familjen helst undviker nötkött, eftersom det verkar hårdast drabbat av alla problem. Mannen i familjen reser varje dag till sitt arbete med bil, eftersom det tar alldeles för lång tid med kollektivtrafiken då tvärförbindelserna är dåliga. Kvinnan använder sig av kollektivtrafik då hon arbetar inne i tätortens centrum dit det ofta går bussar. De använder dessutom bilen till en hel del ärenden, som att handla (eftersom de för att ha råd att handla god mat ofta reser ut till ett externt köpcentrum, som saknar ordentliga kollektivtrafiksförbindelser) och resa ut till sommarstugan, som även den saknar fungerande kollektivtrafik. Ungefär vartannat år har de råd att ge sig ut på en charterresa allihop och de brukar då bege sig till någon europeisk storstad eller för att sola och bada i Medelhavet. Åren däremellan brukar de ge sig ut på någon bilsemester.

Globetrotters – höginkomsttagarna
Den första familjen, Globetrotters, är ett par medelålders höginkomsttagare. Mannen arbetar som högt uppsatt ekonom på ett större företag (inkomst 51 000 kronor/månad), medan kvinnan arbetar på en bank (25 500 kr/månad). Barnen har sedan ett par år flyttat ut ur familjens stora villa (7 rum och kök, 140 kvm), men paret har ändå valt att bo kvar. Eftersom villan är oljeuppvärmd förbrukar de ganska mycket olja enbart för att hålla värme i huset. Man använder något mer el än genomsnittet, men inte så markant mycket mer eftersom man har haft råd att köpa tämligen modern teknik, som är relativt energisnål. Paret äger två bilar och båda reser till arbetet dagligen i bil. Eftersom de bor i ett lugnt läge på landet en bit ifrån närmaste tätort blir ressträckan ganska lång för dem båda varje dag. De använder också bilen till många andra ärenden som att handla eller då de tar sig till fritidsaktiviteter. Utöver villan har familjen också en sommarstuga. Den är inte så stor, men familjen har den uppvärmd året om eftersom de tycker om att kunna resa till den även på helgerna om höst och vinter. Paret är mycket förtjust i att resa och se främmande länder, gärna på andra kontinenter. Varje år ger de sig därför ut på ett par, tre längre resor med flyg. De är förtjusta i exotisk mat och köper det ganska ofta. De äter något mer än genomsnittlig mängd kött och då något mer nötkött än genomsnittet eftersom de har råd att kosta på sig det. Familjen prenumererar på två dagstidningar, en lokal tidning och en av de stora rikstidningarna.

22

Familj Grönlund – den resurssnåla familjen
Den fjärde och sista familjen består av tre personer: ett yngre par och deras enda barn. Mannen är universitetslärare i arkitektur (inkomst 26 300 kronor/ månad), medan kvinnan, som arbetar som biblioteksassistent, tjänar 15 600 kronor/månad. De bor i ett nybyggt radhus (fyra rum och kök, 95 kvm). Med ny och uppfinningsrik, men egentligen inte dyrare, arkitektur har bostaden konstruerats för att helt undvika uppvärmningskostnader. Det krävs en viss energitillförsel för att driva fläktar och pumpar, men dessa är mycket energisnåla. Många av vitvarorna är också nya och energisnåla, varför man har en ganska låg energianvändning totalt sett. Bostaden är försedd med vattensnål dusch, vilket gör att man använder relativt lite varmvatten. Vattnet värms dessutom till hälften med solvärme. Kollektivtrafiken är välutbyggd i området och fungerar bra, så de båda vuxna kan utan problem både ta sig till dagis och till arbetet med hjälp av den. I området finns också en bilpool där man kan låna en bil för att kunna utföra olika ärenden: storhandla, hälsa på vänner och bekanta eller ge sig ut på semesterresor. Bilpoolen är tämligen nystartad, och precis som bostadsområdet i övrigt, miljöanpassad. Bilarna är därför av ny modell, som kan kombinera bensin och etanoldrift. Någon gång om året gör de en längre bilresa, till exempel för att ta sig upp och fjällvandra. Annars brukar de välja att cykelsemestra eller åka tåg längre sträckor. De äter väldigt lite kött och prioriterar då att köpa nötkött, eller ännu hellre vilt, de gånger som de har råd med det. De försöker också att i möjligaste mån köpa närproducerad och ekologisk mat, även om den många gånger kan vara svår att

Familjen Knaper – låginkomsttagarna
Låginkomsttagaren är en ensam mamma med två barn att försörja. Ekonomin är knapp, eftersom hon arbetar som vårdbiträde i äldrevården (lönen är enbart 16 100 kronor/månad), så någon vidare lyx har de ofta inte råd med. De bor i en liten trerumslägenhet (70 kvm), som värms med fjärrvärme. De använder något mindre hushållsel än genomsnittet, eftersom de varken har sådana saker som torktumlare eller diskmaskin. De saknar också badkar, så de använder inte lika mycket varmvatten som de föregående familjerna. De saknar morgontidning, eftersom mamman inte ansåg sig ha vare sig råd eller tid att läsa den, men mamman köper någon gång i veckan en kvällstidning. Familjen äter ungefär genomsnittlig mängd kött, men för att spara pengar köper de ofta billigt fläsk och kyckling. Familjen saknar bil och är därför tvingad att använda sig av kollektivtrafik för att ta sig till arbete och fritidsaktiviteter, även om den inte alltid fungerar lika bra som man skulle önska. Semestern går ofta till någon släkting, gärna någon som bor på landet. Resan går då nästan uteslutande med tåg.

23

KLASSKILLNADER I MILJÖUTRYMMET
De fyra exempelfamiljerna visar på stora skillnader i resursanvändning dem emellan och därmed på stora skillnader mellan olika samhällsklasser. I diagram 8-12 återfinns illustrationer över familjernas resursanvändning inom respektive område (beräkningar återfinns på sidan 26). trafiken är välutbyggd och bostaden otroligt energisnål. Intressant att notera är dock att för både familjen Knaper och Grönlund blir livsmedlen en relativt sett viktigare post för koldioxidutsläpp och energianvändning (detta eftersom förbrukningen på andra områden är relativt blygsam). Livsmedelsindustrin använder sig av mycket stora resurser, innan en vara når butiken. Även om man anstränger sig för att handla så närproducerat som möjligt kan en vara ha transporterats avsevärda sträckor på lastbil.

Energianvändning per person
(kWh)
60000 50000 40000 30000 20000 10000 0

Energianvändning och koldioxidutsläpp
Höginkomsttagarna ligger väldigt högt över ett svenskt genomsnitt på många områden. De orsakar, enbart på de få områden vi mäter, till exempel koldioxidutsläpp på omkring 12 ton per person, vilket redan det är närmare tio gånger så mycket som hållbar utsläppsnivå! Till stor del beror det här på de mycket stora oljeförbränningen för bostaden, särskilt som de bara bor två personer i det stora huset. Energianvändningen är även den oerhört hög och de områden vi mäter utgör redan de tre till fem gånger så mycket som den totala energianvändning som är möjlig inom vårt rättvisa miljöutrymme. Det vore därför inte någon lösning att bara ställa om uppvärmningssystem i villan – energianvändningen måste minska totalt sett. Jämför vi med familjen Persson, som även de bor i ett oljeuppvärmt hus, märker vi stora skillnader beroende på just hur stort huset är och hur många som bor i det. Även resmönster och transportmedel spelar stor roll – bara det att åtminstone kvinnan i familjen Persson reser kollektivt bidrar till att minska deras resursanvändning betydligt. Och det myckna flygresandet som höginkomsttagarna ägnar sig åt förbrukar mycket stora delar av miljöutrymmet. Det här blir än tydligare om vi jämför med familjen Knaper och Grönlund. Båda dessa använder sig av kollektivtrafik och använder tämligen små mängder energi för bostaden. De använder sig dessutom av mer miljövänliga resalternativ för längre semesterresor. I familjen Knapers fall handlar det om något de är tvungna till, eftersom de saknar alternativ – de har inte råd att agera på annat sätt. I familj Grönlunds fall handlar det om att de – främst genom mycket goda strukturella förhållanden i området där de bor – har en möjlighet agera miljömedvetet: kollektiv-

tr ot te r

rs so n

G rö nl un d

Pe

Kn

ap

Livsmedel
Höginkomsttagarna konsumerar något mer kött än nationellt genomsnitt. Eftersom de har råd att kosta på sig stora mängder nötkött förbrukar de dock (indirekt) inte lika mycket spannmål som exempelvis familjen Persson. Låginkomsttagarna har inte alltid råd med så mycket kött, och när de väl har det består det i stor utsträckning av billigare köttsorter, fläsk och fjäderfä. Miljöutrymmet blir därför relativt stort för köttkonsumtionen, om än inte lika stort som för höginkomsttagarna. Den största skillnaden kommer dock först för den resurssnåla familjen, som i stor utsträckning livnär sig på en vegetarisk kost och äter förhållandevis lite kött. Föräldrarna är noga med vad de köper och undviker helst fläsk, gärna också fjäderfä, och försöker så ofta som möjligt köpa nötkött. Det gör totalt sett en stor skillnad gentemot de övriga familjerna.

G

lo

be

er r Kn a pe

Diagram 8

Koldioxidutsläpp per person
(kg)
12000 10000 8000 6000 4000 2000 0

r

n

lo be

G rö nl un d

te

ot

tr

Pe

rs

so

Papperskonsumtion
Papperskonsumtionen är betydande i höginkomsttagarfamiljen. Två dagstidningar för enbart två personer betyder en stor mängd tidningspapper. En omfattande konsumtion av särskilt exotiska varor som transporteras långa sträckor och som då som för att hålla sig kräver mycket förpackningar bidrar även den till att dra upp papperskonsumtionen. Förpackningar utgör också den allra största posten för pappersförbrukning för de andra familjerna. Eftersom det är så många som delar på tidningen i familjen

G
Skuggat område visar hur stort det rättvisa miljöutrymmet ungefär är.

Diagram 9

24

Persson, och familj Grönlund delar sin tidning med grannen, minskar mängden tidningspapper per person betydligt för dem. Familjen Grönlund undviker dessutom onödigt papper, som reklam eller bärkassar av papper, vilket ytterligare minskar deras pappersförbrukning något.

Sammanfattning
Som vi har sett i de här typfamiljerna finns det mycket stora skillnader i hur stor resursanvändning hushållen är ansvariga för. Familjen Globetrotters använder sig – enbart på de få områden vi har beräknat – exempelvis av omkring sju gånger mer energi per person än vad medlemmarna i familjen Grönlund gör, och drygt fyra gånger så mycket som familjen Knaper. Familjen Persson har omkring tre gånger så stora koldioxidutsläpp per person som familjen Knaper har. För att inte tala om Globetrotters, som orsakar koldioxidutsläpp elva gånger större än familjen Grönlunds. Familjen Grönlund äter mindre än hälften så mycket kött som de andra familjerna. Papperskonsumtionen varierar starkt familjerna emellan; från Globetrotters dryga 200 kg per person och år till familjen Grönlund, som bara använder omkring en fjärdedel av den mängden. Därtill finns det självklart stora skillnader inom ett och samma hushåll, vilket våra exempel bara har gett vissa antydningar om. Om man jämför familjernas inkomster med deras konsumtion återfinns ett tydligt mönster på flera områden: ju högre inkomst, desto högre förbrukning av naturresurser. Det finns undantag, som vad gäller köttkonsumtion. Men i princip gäller grundregeln att rika använder ett större miljöutrymme. Vi kan till och med ana en trend att den riktigt slösaktiga resursförbrukningen sker bland en liten grupp höginkomsttagare; trots att Globetrotters inkomst bara är dubbelt så hög som Perssons, har de exempelvis en energianvändning och koldioxidutsläpp som är tredubbelt så stora. Men, som familjen Grönlunds konsumtion visar, går det också att leva ett rikt liv och ändå leva mer hållbart än de övriga familjerna. Till stor del beror de skillnaderna på de olika förutsättningar som varje familj lever under. Om man bor

lo

G

G rö nl un d

ot

Pe rs

be

Kn

i ett område som saknar goda kollektivtrafikförbindelser, som familjen Persson, blir man oftare tvungen att ta bilen till arbetet eller för att handla. Kollektivtrafik sparar in betydande resurser, både vad gäller energianvändning och koldioxidutsläpp, vilket framgick från familjen Knaper och Grönlund. Bor man i en bostad som är uppvärmd med oljepanna orsakar man också större utsläpp av koldioxid än om man har andra uppvärmningssystem. Med moderna uppvärmningssystem kan man också minimera uppvärmningskostnaderna utan att ens behöva inskränka bostadsytans storlek i någon högre grad. Individen kan, och måste, göra vissa medvetna val, som till exempel vilka transportmedel man använder sig av både för semesterresor, och för dagliga resor till arbete eller affären. Familjen Globetrotters, där båda i familjen använder sig av bil till arbetet, trots att de kanske skulle kunna samåka eller åka kollektivt, använder sig av ett mycket stort miljöutrymme – långt över det som vore rättvist. Med mindre förändringar i kosten, som en förändrad köttkonsumtion (mer vegetabilier och mer naturbeteskött, men mindre fläsk och fjäderfä) kan man bidra till att göra livsmedelsproduktionen mer resurssnål, som familjen Grönlund har gjort. Och genom att i högre grad försöka dela på saker och ting, till exempel genom att samåka i bilar eller genom att dela tidning med grannen, kan man också spara stora resurser. Men det är först när de socio-ekonomiska strukturerna tillåter miljömedvetna val, som individen kan påverka situationen i praktiken. Genom goda samhällsstrukturer – till exempel god samhällsplanering och modern, miljövänlig teknik – kan vi alltså kombinera en god välfärd med en mycket låg resursförbrukning. Genom att öka vår gemensamma konsumtion, genom en ökad offentlig service, kan vi minska var och ens individuella resursförbrukning. Exemplen visar också att det går att leva hållbart utan att det behövs några betydande inskränkningar i vår välfärd. Familjen Grönlund visar, som sagts tidigare, på vad som är möjligt med redan existerande teknik. Det är möjligt att redan idag leva mycket resurssnålt utan att för den skull behöva göra avkall på

Kött per person
(motsvarande kg spannmål)
300 250 200 150 100 50 0

tr ot te r

rs so n

r Kn a pe

G

lo

Diagram 10

Papperkonsumtion per person
(kg)
250

200

150

100

50

0

n

r

er Kn ap ap er

G

lo

Markeringen i diagramet visar hur stort det rättvisa miljöutrymmet ungefär är.

Diagram 11 Diagram 12

Hushållens inkomst
(kronor/månad)
80 000 kr 70 000 kr 60 000 kr 50 000 kr 40 000 kr 30 000 kr 20 000 kr 10 000 kr 0 kr

te r

tr

so

n

G rö nl un d

te

ot

tr

be

Pe

rs

so

G rö nl un d

be

Pe

25

BERÄKNINGARNA

välfärden. Men för att alla ska kunna leva så, krävs det att vi börjar ställa om samhället till hållbarhet redan idag. Det är svårt att säga exakt var hållbar nivå skulle ligga för respektive familj, eftersom de siffror vi har tagit upp inte motsvarar samtlig resursanvändning. Energianvändningen vi har beräknat för familjerna motsvarar som sagt kanske omkring 30-35 procent av total användning, medan koldioxidutsläppen vi beräknat kanske utgör omkring 40-45 procent av totala utsläpp (där frågan om var man drar gränsen för privat konsumtion åter blir aktuell). Kött- och papperskonsumtionen utgör som sagts tidigare enbart indikatorer på trä- respektive livsmedelskonsumtionen. Men man kan konstatera att Globetrotters exempelvis redan i dessa beräkningar orsakar koldioxidutsläpp motsvarande sju till tio gånger hållbar nivå, och redan har en energianvändning som är tre till sex gånger så hög som hållbar nivå. Skulle all resursanvändning räknas in skulle de ligga skyhögt över hållbar nivå. Familjen Grönlund, å sin sida, lever för visso mycket resurssnålt jämfört med de övriga familjerna – men skulle trots det kanske behöva minska resursanvändningen lite till. Vi har endast i någon liten mån berört de många, och ofta stora, skillnader som finns mellan män och kvinnor. Kvinnor har ofta ett större engagemang och intresse för miljöfrågor. Till stor del beror det här på de olika erfarenheter som de olika könen bär med sig. Men trots att det främst är kvinnor som till exempel använder sig av kollektivtrafik är mycket sådan verksamhet planerad och strukturerad för att i första hand passa männens resande. Detta går igen på många områden. Orsaken är förstås den ojämlika maktfördelningen i samhället. För att öka jämlikheten och därmed också bidra till en mer hållbar utveckling måste klyftorna mellan könen utjämnas.

APPENDIX 2:
Spannmålskonsumtion inom den globala djuruppfödningen
Det är komplicerat att försöka beräkna hur stor mängd spannmål som djuruppfödningen i olika länder använder sig av, eftersom det beror på formerna för djuruppfödningen. Medan gris och fjäderfä i stor utsträckning förlitar sig på spannmål kan nötkreatur och andra idisslare tillgodogöra sig annat foder, utöver spannmål, i mycket hög utsträckning. Om uppfödningen av nötkreatur förlitar sig på naturbete (ranchdrift etcetera) används därför mindre mängder spannmål, medan industriell uppfödning förbrukar större mängder. För gris och fjäderfä har här för enkelhetens skull antagits att samtliga länder använder i genomsnitt ungefär samma mängd spannmål, motsvarande de mängder som används i svensk uppfödning (vilket av Naturvårdsverket uppskattas till omkring 4,5 kg spannmål per kg fläsk, respektive 2 kg spannmål per kilogram fjäderfä).28 För nötkreatur har vi valt att försöka differentiera beräkningarna. I publikationen Livestock & the Environment – Finding a Balance uppskattar FAO att kraftfoderkoncentrat utgör omkring 40 procent av foderkonsumtionen inom de industrialiserade länderna, men enbart 12 procent i utvecklingsländer (varav spannmål utgör omkring 60 procent av det totala kraftfodret).29 Utifrån dessa uppgifter har vi i dessa beräkningar antagit att USA, Tyskland och Sverige använder 40 procent spannmålskraftfoder (3,2 kg per kilogram kött), medan övriga länder använder tio procent spannmål inom nötkreatursuppfödningen (0,8 kg per kilogram kött).

26

APPENDIX 3:
Beräkningarna av typfamiljernas konsumtion Inkomst
Familjernas inkomster har hämtats från olika yrkesgruppers genomsnittliga inkomstnivåer, så som den rapporteras i Lönestatistisk årsbok.30

LIVSMEDLEN är antagna utifrån de uppgifter som Naturvårdsverket har beräknat för energianvändningen (omkring 10 000 kWh/person).40 Denna siffra inkluderar dock individens transport till/från affären och energianvändning i hemmet för förvaring och tillagning, något som här redan inkluderats i tidigare beräkningar. Naturvårdsverket uppskattar att omkring 25 procent av energianvändningen inom livsmedelssektorn sker av individen och 75 procent av energin förbrukas fram till butiken.41 Det skulle betyda att livsmedelsproduktionen fram till dess att individen inhandlar varan i genomsnitt kräver 7 500 kWh/person, vilket är utgångspunkten för antagandet. En mer komplett beräkning borde också ta hänsyn till till exempel svinn inom energitillförseln (vilket är en betydande post), liksom för exempelvis överflödig produktion inom livsmedelsindustrin (mat som går till spillo). För att göra beräkningarna hanterliga har vi dock fått bortse från dylika faktorer i dessa beräkningar.

Koldioxidutsläppen för livsmedelsindustrin har beräknats utifrån energianvändningen inom livsmedelssektorn (se spalt intill) samt utifrån en summering utifrån Naturvårdsverkets beräkningar att omkring 60 procent av industrins och 38 procent av livsmedelshandelns energi baseras på fossila bränslen (framförallt diesel och eldningsolja) och därtill en viss mängd fjärrvärme.48

Livsmedel
LIVSMEDELSMÄNGDERNA som varje familj konsumerar är antagna utifrån Sveriges nationella genomsnitt (cirka 62 kg kött per person49). I texten beskrivs antagandena om varje familj mer detaljerat. Konsumtionen av spannmål för djuruppfödningen som använts har beräknats utifrån de uppgifter som Naturvårdsverket har beräknat i rapporten Det framtida jordbruket50; • 4,5 kg foder för att producera 1 kg fläsk, • 3 kg foder för att producera 1 kg kött från fjäderfä, samt • 8 kg foder för att producera 1 kg nötkött. Men till skillnad från de föregående kan nötkött till stor del födas upp på grovfoder som vi människor inte kan konsumera. Erling Burstedt, statsagronom vid Sveriges Lantbruksuniversitet, uppskattar att ett rimligt antagande är att kraftfodergivan i Sverige utgör ungefär 3-3,5 kg per kilogram kött.51 Vi har här valt att räkna på siffran 3 kg kraftfoder/spannmål per kilogram kött.

Energianvändningen
BOSTADSYTAN (även för sommarstugor) är antagen för samtliga familjer. Energianvändningen för uppvärmning har därefter beräknats utifrån SCB:s statistik över genomsnittlig energianvändning per kvadratmeter för respektive bostadstyp (småhus eller flerbostadshus) och uppvärmningsslag (olja, el eller fjärrvärme)31. Användningen av hushållsel och varmvatten är antagna utifrån nationella genomsnitt32. För den resurssnåla familjen Grönlund har uppgifter om energianvändning för bostaden hämtats från informationsbroschyren Hus utan värmesystem.33 RESLÄNGD OCH TRANSPORTMEDEL är antagna utifrån SIKA:s statistik om transporter.34 Flygresornas energianvändning har beräknats med hjälp av Luftfartsverkets Miljödata35, och tågresornas användning utifrån SJ:s Miljökalkyl36. Energianvändningen för bilåkning har beräknats utifrån den genomsnittliga bensinförbrukningen i Sverige (0,9 l per mil) och energiinnehåll i bensin.37 Kollektivtrafiken har beräknats med hjälp av Helena Braun, SIKA, utifrån en genomsnittlig dieselförbrukning på buss, med genomsnittlig beläggning (ca 16 personer per buss).38 Miljöbilen i familjen Grönlund har beräknats utifrån sifferuppgifter för en Ford Focus Ambiente FlexiFuel Combicoupé, på Miljöfordon i Göteborg, en hemsida framtagen av Göteborgs stad. Vi har antagit att hälften av driften sker med bensin och hälften med etanol.39 I beräkningarna av bränsleförbrukning har inte energiåtgång för framställning av bränslet räknats med. En mer komplett beräkning borde ta med detta.

Koldioxidutsläpp
KOLDIOXIDUTSLÄPPEN för uppvärmning av bostäder har beräknats utifrån emissionsfaktorerna för respektive bränsleslag.42 Koldioxidutsläppen för eluppvärmning, och för annan elanvändning har beräknats utifrån Sveriges nationella genomsnitt 0,02 kg/kWh.43 Beroende på när konsumtionen sker varierar dock detta, varför man kan få ett visst koldioxidutsläpp vid viss marginalproduktion. Vi har dock valt att inte räkna på marginalproduktionen, utan på den genomsnittliga produktionen i dess helhet. RESLÄNGD och transportmedel är som sagt antagna. Bilresornas koldioxidutsläpp har beräknats utifrån genomsnittligt utsläpp per kilometer.44 För flyg- och tågresor har uppgifterna återigen hämtats från Luftfartsverkets Miljödata45 respektive SJ:s Miljökalkyl46 (i det senare fallet har beräkningarna gjorts utifrån att personerna reser med ett eltåg, vilket är det allra vanligaste, uppger SJ47).

Papperskonsumtion
Papperskonsumtionen för respektive familj är antagna utifrån nationella genomsnitt. Dessa genomsnitt har beräknats utifrån den produktion som sker i Sverige52 minus de mängder som exporteras53. Här har antagits att ungefär hälften av pappersförbrukning sker i privat regi och därmed inkluderas i dessa beräkningar, medan den övriga pappersförbrukningen sker i arbetslivet.

27

GLOBETROTTERS – HÖGINKOMSTTAGARNA
Papperskonsumtion Energi & koldioxid
Energianvändning, (kWh) Villa (7 rok, 140 kvm, olja) Uppvärmning Hushållsel Varmvatten Sommarstuga (50 kvm, eluppvärmd) C02-utsläpp, (kg) Två dagliga tidningar Förpackningar Reklam/kataloger Toalett-/hush.ppr Tidskrifter Böcker Skrivpapper etc Bärkassar Summa per person kg 150 150 30 20 30 10 10 5 405 203

32000 7000 5000

8600 100 1400

9000

200

Resor Mannen, 60 km/dag till arbetet i bil Kvinnan, 20 km/dag till arbetet i bil Fritidsresor, bil, 20000 kilometer/år Semesterflyg, 3 resor årligen Livsmedel Summa per person

9000

2100

3000

1400

Köttkonsumtion per person
kg motsvarande kg spannmål 105 113 15 233

16000

3600

13000 20000 114000 57000

3500 2700 23600 11800

Nötkött Gris Fjäderfä Summa

35 25 5 65

28

PERSSON – MEDELINKOMSTTAGARNA
Papperskonsumtion Energi & koldioxid
Energianvändning, (kWh) Villa (5 rok, 120 kvm, olja) Uppvärmning Hushållsel Varmvatten Sommarstuga (50 kvm, delad) C02-utsläpp, (kg) En daglig tidning Förpackningar Reklam/kataloger Toalett-/hush.ppr Tidskrifter Böcker Skrivpapper etc Bärkassar Summa per person kg 70 200 30 40 25 10 10 5 390 98

27000 5000 4000

7300 100 100

2000

50

Resor Mannen, 60 km/dag till arbetet i bil Kvinnan, 20 km/dag kollektivtrafik Fritidsresor, bil, 10000 kilometer/år Semesterflyg, vartannat är Livsmedel Summa per per person

9000

2100

1000

300

Köttkonsumtion per person
kg motsvarande kg spannmål 45 135 75 255

8000

1800

3000 30000 89000 22250

750 4000 16500 4125

Nötkött Gris Fjäderfä Summa

15 30 25 70

29

KNAPER – LÅGINKOMSTTAGARNA
Papperskonsumtion Energi & koldioxid
Energianvändning, (kWh) Lägenhet (3 rok, 70 kvm, fjärrvärme) Uppvärmning Hushållsel Varmvatten 12000 5000 3500 2000 100 100 C02-utsläpp, (kg) Kvällstidning, ngn gång/vecka Förpackningar Reklam/kataloger Toalett-/hush.ppr Tidskrifter Böcker Skrivpapper etc Bärkassar Summa per person 800 200 kg 20 100 15 30 5 5 5 5 185 62

Resor Kollektivtrafik, 20 km/dag Tågresor inom landet (3000km)

200

0

Livsmedel Summa per person

18000 39500 13167

2400 4800 1600

Köttkonsumtion per person
kg motsvarande kg spannmål 30 113 60 203

Nötkött Gris Fjäderfä Summa

10 25 20 55

30

GRÖNLUND – DEN RESURSSNÅLA FAMILJEN
Papperskonsumtion Energi & koldioxid
Energianvändning, (kWh) Radhus (”Hus utan värmesystem”, Göteborg) Uppvärmning Hushållsel Varmvatten 1000 3000 1500 50 60 50 Summa per person Resor Kollektivtrafik, 2 pers. (totalt 80 km/per dag) Bilemester/fritidsresor, 5000 km/år Tågsemester (3000 km, eltåg) Livsmedel Summa per capita 160 53 C02-utsläpp, (kg) Delad dagstidning Förpackningar Reklam/kataloger Toalett-/hush.ppr Tidskrifter Böcker Skrivpapper etc Bärkassar kg 30 80 5 20 10 10 5 0

3000

840

3000

500

Köttkonsumtion per person
kg motsvarande kg spannmål 45 23 30 98

300 12000 23800 7933

0 1600 3100 1033 Nötkött Gris Fjäderfä Summa 15 5 10 30

31

Del 3

Ställ om!

”Samtidigt som vänsterpartiet vill utveckla den generella välfärden vill vi rikta fördelningspolitiken i första hand till de mest utsatta grupperna.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

Som vi sett i del 2 lever vi i ett globalt klasssamhälle. De rika länderna och främst då de rika grupperna i respektive land konsumerar betydligt mycket mer naturresurser än vad de fattiga gör. Det leder till att fattiga människors möjlighet till utveckling kringskärs eller i värsta fall till och med förhindras helt. Om man, som vänsterpartiet, tror på solidaritet och rättvisa, på alla människors lika värde och på allas rätt till utveckling är det här ett problem som måste åtgärdas. Redan under Rio-konferensen accepterade de rika länderna att de hade ett ansvar att ställa om sina konsumtionsoch produktionsmönster till hållbarhet. Ännu har inte mycket skett på det området. Det är därför desto viktigare att vi på allvar sätter igång nu. I den här delen kan du läsa om hur vänsterpartiet vill ställa om till hållbarhet. Det är viktigt att den här omställningen sker på ett rättvist sätt – det vill säga att de som verkligen lever över sitt miljöutrymme får ställa om mest.

Mål och medel
I den samtida politiska debatten kan det ofta verka som om exempelvis tillväxt är ett mål i sig. Men på det sätt som tillväxt mäts idag, det vill säga som en ökning av BNP, tas det ingen hänsyn till vad det egentligen är som tillväxer (och om det verkligen är bra), eller till vilket pris detta sker för miljön. Tillväxt måste framförallt betraktas som ett medel för att uppnå andra mål. Vänsterpartiet anser att målen måste vara välstånd för alla – oavsett kön, klass eller etnisk härkomst – som måste uppnås på ett långsiktigt hållbart vis. Utifrån begreppet Rättvist Miljöutrymme har vi ett verktyg för att mäta hur vårt samhälle ser ut, jämfört med hur det borde se ut, för att vara hållbart. Som vi har sett i del 2 är det främst höginkomsttagare som konsumerar för mycket och som därför lever långt över sitt miljöutrymme.

Låginkomsttagare däremot lever kanske till och med under vad de egentligen både kan göra (sett från ett hållbarhetsperspektiv) och framförallt har rätt att göra (sett från ett rättviseperspektiv). Genom en rättvisare fördelning av resurserna skulle fattigare grupper, utan att leva över sitt miljöutrymme, kunna öka sin konsumtion av olika resurser. De som använder mest resurser måste vara de som ställer om sina konsumtionsmönster i störst utsträckning. Men det betyder självklart inte att alla måste likrikta sin livsstil, eller att alla ska få en exakt lika stor mängd av respektive resurs. Det rättvisa miljöutrymmet sätter upp ramar för hur mycket vi människor som kollektiv kan konsumera av olika resurser, men det säger ingenting om hur varje enskild individ ska eller bör använda sitt utrymme. Om man till exempel är förtjust i att resa kan man kanske använda sig av mer resurser för det och istället välja att bo lite trängre. Sådana ”balansräkningar” behöver inte ens hålla sig inom en och samma resurs. Är man förtjust i exotisk mat kanske man kan kapa ned på användningen av papper istället, förutsatt att någon annan istället vill använda lite mer papper mot att använda mindre energi för livsmedelskonsumtionen. Om ”marknaden” fungerade som teorin säger kunde den verka för en sådan omfördelning. Tyvärr fungerar marknaden ofta inte i praktiken, bland annat eftersom många sektorer inte bär sina egna miljökostnader.

Avlänkning av ekonomin
Genom att ställa om samhällets strukturer kan vi göra mer med mindre resurser. Det kan ske genom att vi minskar produktionen av avfall och ökar återvinningen och återanvändningen av ändliga naturresurser och papper. De mängder som beräknas för det rättvisa miljöutrymmet är nämligen konsumtionen av primära

32

resurser, till exempel nyproducerad pappersmassa. Vi kan också effektivisera användningen av många resurser: ett mer energisnålt byggande eller en utbyggd kollektivtrafik kan till exempel minska användningen av energi för uppvärmning respektive transporter. Målet för omställningen måste vara att avlänka ekonomin från materialberoende och resursförbrukning. Det betyder att vi, genom effektiviseringar och olika politiska beslut, ser till att resursförbrukningen inte stiger med en ökad produktionsnivå. Att det är tekniskt möjligt råder det ingen tvekan om, vilket många innovationer kan vittna om. Men problemet är att effektiviseringar ofta äts upp av att konsumtionen samtidigt ökar. Slutmålet bör därför vara att se till att resursförbrukningen stabiliseras på en hållbar nivå, oavsett produktionens omfattning. Det behövs ökade satsningar på många områden: uthålliga energisystem, kollektivtrafik, social omsorg, sjukvård och utbildning. Men det är inte detsamma som att vi behöver tillväxt. Frågan om tillväxt måste kombineras med frågan om vad samhället ska uppnå tillväxt av, istället för att bara jaga efter produktionsökningar på alla områden. Dessutom måste frågan kombineras med hur tillväxten sker; om den sker kombinerat med effektiviseringar, så att inga ökade naturresursuttag sker, eller inte.

Politiska beslut krävs
”De stora företagen har stor makt över människors liv och vardag. Kvartalsrapporter och aktieutdelningar går före långsiktighet och socialt ansvar. Även vinstgivande verksamheter läggs ner i jakten på profit.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

Många människor har i någon mån förändrat sina konsumtionsmönster och tagit till sig av mer miljöanpassad teknik. Men i praktiken behöver inte det betyda att individens livsstil egentligen har blivit mer hållbar. Effekten av mindre förändringar av livsstilen äts ofta upp då pengar som sparas istället läggs

på andra områden, som inte är gynnsamma för miljön, till exempel ett ökat resande. Det största motståndet mot tanken om ett rättvist miljöutrymme kommer från de som idag lever över sitt rättvisa miljöutrymme – det vill säga främst de rikare klasserna. Det är inte något nytt. De priviligierade har sällan, för att inte säga aldrig, självmant förändrat sin livsstil på ett sätt som är till nackdel för dem. Ett av de stora problemen med miljöfrågan är dessutom att många som drabbas av problemen inte är de som orsakar dem, och att många av dem som orsakar problemen inte känner av konsekvenserna. Allra tydligast blir det när det gäller kommande generationer, som får ärva våra miljöproblem, kanske utan att ens få njuta frukterna av vad resursförbrukningen gick till. Detta är vad som brukar kallas ”externa effekter” inom ekonomin. De leder till att de som egentligen är ansvariga för ett problem blir mindre villiga att självmant åtgärda det. Många företag har också varit negativt inställda till principen om det rättvisa miljöutrymmet. På lång sikt ligger det i företagens intresse att vi lever inom vårt miljöutrymme, eftersom deras långsiktiga intäkter kan hotas om framtida produktion minskar på grund av dagens överkonsumtion. Men genom krav på allt högre och allt snabbare avkastning är många företag väldigt kortsynta. Vill de överleva i konkurrensen har de inte alltid råd att ta långsiktiga hänsyn. Vad som är långsiktigt hållbart får därför stå tillbaka för vad som är kortsiktigt vinstgivande. Och kortsiktigt vinstgivande kan många gånger innebära att försöka öka konsumtionen, om så behövs genom att ”skapa” materiella behov. Vissa särskilda industrier (framförallt för kärnkraft och fossila bränslen) har också mycket att förlora på en omställning till hållbarhet, eftersom de har gjort stora investeringar inom områden som måste avvecklas eller åtminstone reduceras kraftigt. Individuella beslut kan i viss mån påverka i vilken grad man lever inom sitt rättvisa miljöutrymme. Men för en enskild individ kan det många gånger vara svårt att påverka situationen i någon större utsträckning, eftersom samhället är byggt utan hänsyn till konsumtionen

av naturresurser. Vanliga arbetare förväntas till exempel resa långa sträckor dagligen för att ta sig till sitt arbete. Har man inte tillgång till kollektivtrafik måste man då ta bil. Alla de här faktorerna leder till slutsatsen att det krävs politiska lösningar på miljöproblemen. Det går inte över en natt att ställa om ett helt samhälle till hållbarhet. Vi måste redan idag börja planera för en lång tid framöver. En del investeringar som görs idag, till exempel fastighetsbyggande, infrastruktur eller energiproduktion, har en livslängd på mellan 30 och 100 år. Det är viktigt att vi inte bygger in oss i ohållbara system än mer än vad som redan är fallet. Det krävs därför att vi sätter upp både realistiska slut- och etappmål på vägen till hållbarhet. I sina beräkningar från början av 1990-talet antog MJV att vi kan uppnå hållbarhet till år 2050. Som första etappmål satte de då upp 2010. För att klara målen måste vi med politiska beslut öka omställningstempot.

En chans till ökad sysselsättning
”Vinstintressen och sysselsättningskrav får inte överordnas målet om en ekologiskt hållbar utveckling.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

Att ställa om vårt samhälle till ekologisk hållbarhet betyder inte att vi måste minska vår totala ekonomiska aktivitet och skära ned i vår levnadsstandard. Men det krävs en omfördelning och omprioritering av resurser för att ställa om samhället, just för att vi ska kunna behålla en god levnadsstandard och fördela den jämlikare så att alla har möjlighet att åtnjuta samma goda standard. En satsning på att ställa om vårt samhälle till vårt rättvisa miljöutrymme är därför något som kan ge många arbetstillfällen. Somliga arbetsmoment kan bli mer arbetskraftsintensiva, istället för att som idag vara mycket naturresursoch/eller kapitalintensiva. Det kan på en gång leda till en ökad kvalitet i produktionen (istället för billig produktion inriktad på ”slit-och-släng”-konsumtion) och fler jobb. Ökade arbetstillfäl-

33

len är något som också kan komma av olika kvalitativa omställningar för hållbarhet, till exempel genom fler närbutiker och bagerier istället för stora externa köpcentra. Ett annat exempel kan vara att vi ökad grad reparerar och på så sätt återanvänder produkter istället för att slänga och köpa nytt. Det kan också skapas många arbetstillfällen för att bygga ut eller bygga om den existerande infrastrukturen till hållbarhet. Vi har i dagsläget ett samhälle som är uppbyggt utifrån principen om att alla har tillgång till en bil. I ett hållbart samhälle skulle arbetsplatser, affärer och bostäder ligga mer integrerat för att minska transportbehovet. För att ställa om det krävs en hel del ny- eller ombyggnation av fastigheter, liksom det kan krävas många arbetstillfällen för att till exempel bygga om många fastigheter till en högre energieffektivitet eller ställa om uppvärmningssystemen. En utbyggd kollektivtrafik skulle också bidra till ökad sysselsättning, både under utbyggnadsfasen och senare genom personal för att underhålla och driva kollektivtrafiken. En utvecklad offentlig sektor skulle bidra inte bara till ökad välfärd för många samhällsgrupper utan också till ökade arbetstillfällen. Offentlig sektor, som vård, skola och omsorg, orsakar också mindre miljöproblem än många andra sektorer. I vissa fall kan åtgärder för att ställa om samhället leda till att specifika sysselsättningstillfällen försvinner. Exempelvis kan en avveckling av kärnkraften eller en förändrad köttkonsumtion få effekter för vissa yrkeskategorier och grupper av arbetare. Det är viktigt att understödja dessa arbetare, exempelvis genom möjligheter till fortbildning och satsningar för att de lätt ska kunna hitta nya anställningar inom hållbara sektorer.

Styrmedel för omställning till hållbarhet
Det finns en rad olika medel som samhället kan använda sig av för att ställa om vårt samhälle till vårt rättvisa miljöutrymme. Genom offentligt ägande kan stat, landsting och kommuner bidra till den ekologiska omställningen på ett mycket direkt vis. Kommunala energi- eller fas-

tighetsbolag kan åläggas att börja sitt omställningsarbete, till exempel att övergå till förnybara energikällor eller arbeta med energieffektiviseringar i bostadsbeståndet. Statliga skogsbolag kan verka för att en ökad areal av deras innehav skyddas från skogsbruk och att det skogsbruk som sker, sker på ett uthålligt vis. Det är därför viktigt att stoppa privatiseringar och att se till att offentliga bolag och andra institutioner inte har samma avkastningskrav som privata bolag har. Detta måste förändras för många av de statliga och kommunala bolagen och verken och istället måste tydliga mål om att offentligt ägd verksamhet ska verka för en omställning till vårt rättvisa miljöutrymme skrivas in i deras regleringsbrev. Med lagstiftning och myndighetsutövning kan stat och kommun bidra till omställningsarbetet. De av riksdagen antagna miljömålen måste göras vägledande för arbetet. ”Marknaden” kan på många områden bidra till en omställning till ekologisk hållbarhet, men vissa produkter eller processer kan behöva förbjudas helt och hållet. Hit hör till exempel många av de farliga miljögifterna, som genom strängare lagstiftning kan fasas ut. Ett annat exempel på lagstiftning som styrmedel är olika former av trafiklagstiftning och hastighetsbegränsningar på vägarna, vilka kan bidra till att mer trafik flyttas till hållbara transportmetoder. Med krav på tillståndsplikt före byggandet av transportinfrastruktur kan myndigheter också avgöra om en verksamhet bidrar till, eller står i strid mot, att vi lever inom vårt rättvisa miljöutrymme. För många miljöproblem kan det behövas internationella avtal och överenskommelser, eftersom miljöfrågan inte känner några gränser. Samhällsplanering, framförallt den fysiska planeringen av markanvändningen och av trafiken i en kommun/region, är mycket effektiva medel för ett lokalt omställningsarbete. Genom den fysiska planeringen kan en kommun eller region avgöra för mycket lång tid framöver hur stort exempelvis transportbehovet kommer att vara i ett område. Genom en god fysisk planering kan man minimera behovet av transporter och ställa om så mycket som möjligt av trafiken till kollektiva transportmedel.

Offentliga investeringar kan behövas på många områden där det är för riskfyllt eller för stora projekt för att privata investerare ska vara intresserade. Offentliga investeringar bidrar inte bara med mycket stora summor pengar, utan lockar ofta med sig många privata finansiärer i olika projekt. Det gör att en offentlig investering kan få en multiplikatoreffekt som är mångdubbelt större än den ursprungliga investeringen. Offentliga investeringar kan också behövas inom många sektorer där den privata sektorn antingen inte ser några vinstmöjligheter eller där det inte är önskvärt med privata vinstkrav (till exempel inom stora delar av den offentliga sektorn). Här kan även internationella finansiella institutioner (IFI:s) spela en viktig roll, både i Sverige och internationellt. Institutioner som Världsbanken, Europeiska Investeringsbanken eller EU:s strukturfonder bidrar varje år med mångmiljardbelopp i investeringar till olika projekt. Det är av central vikt att dessa investeringar bidrar till – och som absolut minimikrav åtminstone inte motverkar – en omställning till ekologisk hållbarhet. Offentlig garantigivning för uthållig verksamhet, både nationellt och internationellt, kan också bidra till ökade privata investeringar inom uthålliga sektorer. Till de ekonomiska styrmedlen räknas både skatter, avgifter, subventioner och bidrag i olika former. Olika former av miljöskatter eller -avgifter kan göra att en verksamhet helt, eller åtminstone i högre grad, bär sina miljökostnader. I dagens läge bär exempelvis bil- och flygtrafiken inte alla sina miljökostnader, vilket missgynnar hållbara transportmedel som tåg. Det omvända, offentliga bidrag, kan vara effektiva medel för att understödja verksamhet under en startperiod – till exempel utbyggnadsbidrag för nya energikällor – eller under en omställningsfas – till exempel för att byta ut uppvärmningssystem i fastigheter. Det kan också vara positivt med bidrag om en verksamhet har så kallade positiva externa effekter, dvs att en verksamhet leder till en samhällsvinst som den enskilde producenten eller konsumenten inte nödvändigtvis känner av. Ett exempel kan vara värdet av en levande landsbygd och biologisk mångfald i jordbrukslandskapet, varför jordbruket kan

34

behöva olika former av miljöbidrag. Slutligen kan det vara en möjlighet, åtminstone under en övergångsperiod, för att kompensera mer uthållig verksamhet om den hamnar i konkurrens med verksamhet som inte bär sina miljökostnader. För att vi ska kunna producera varor på ett uthålligt vis måste det också finnas avsättning för produkterna. Enskilda konsumenter kan spela en viktig roll inom många sektorer. Men ofta finns det tröskeleffekter, som gör att enskilda kunders efterfrågan inte blir ekonomiskt effektiv. Det krävs nämligen ofta att större intressenter, till exempel offentlig sektor, organisationer eller större företag, börjar efterfråga hållbart producerade produkter, innan en sådan efterfrågan blir effektiv. Här kan offentlig upphandling spela en viktig roll. Ett exempel på detta är klorblekt papper, som började produceras först efter ett idogt arbete från miljörörelsen med att få kommunerna att efterfråga klorfritt papper. Nuvarande regelsystem inom EU och WTO sätter upp vissa ramar för hur offentlig upphandling får gå till (till exempel får man inte, för att minska transporterna, gynna närproducerade varor). Det är viktigt att verka för att regelsystemet förändras, så att offentlig upphandling kan användas i sin fulla potential. Men ett stort problem i detta sammanhang är den svenska uttolkningen av relevanta EG-direktiv. Sveriges uttolkning har, enligt LO:s jurist Kurt Junesjö, nämligen varit mycket mer konservativ än vad som egentligen krävs av EG/EU. Information, utbildning och attitydpåverkan kan förändra individers, organisationers och företags agerande. Genom exempelvis kommunala rådgivningsbyråer i transport- eller energifrågor skulle många kunna få hjälp med praktiska frågor om hur de kan bidra till en hållbar utveckling. Här kan också miljömärkning av produkter vara en viktig källa till information för enskilda individer. Slutligen kan forskning och utveckling bidra till en omställning genom att identifiera nyckelområden som behöver åtgärdas, eller genom att peka ut metoder för att förändra produktions- och konsumtionsmönster. Energisnålare teknik, hållbart skogs- och jordbruk eller nya drivmedel för transporter är något som kräver ytterligare forskning. En annan viktig uppgift är att utveckla index och indika-

torer för att mäta hållbar utveckling mer detaljerat. Somliga menar att Sverige är för litet för att vara internationellt teknikdrivande. I klartext skulle vi vara för ett för litet land för att kunna påverka den globala standarden på många områden, exempelvis bilindustrins utveckling av nya drivmedel. Men det är inte nödvändigtvis sant. Ett talande exempel finns från svensk fackföreningsrörelse. TCO, fackförbundet för svenska tjänstemän, har på egen hand lyckats sätta upp en global standard för tillverkningen av bildskärmar till datorer, till exempel hur hög deras strålning får vara. Genom en kombination av starkt intresse (eftersom många av förbundets medlemmar arbetar vid datorskärmar), en klar målsättning och långsiktigt arbete (med bland annat en betydande organisationsupphandling av datorer och skärmar) har man lyckats uppnå häpnadsväckande resultat. Alla världens ledande bildskärmstillverkarna tillämpar i dagens läge TCO:s standard, och TCO har nu även börjat ta fram globala standards för mobiltelefoner. Även en tämligen liten – men målmedveten – organisation kan alltså lyckas uppnå globala förändringar.

”Vi i vänsterpartiet vill använda den makt som finns i riksdag, landsting och kommuner till att i varje läge bekämpa orättvisor, odemokratiska maktstrukturer och bristande solidaritet.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

35

VÄNSTERPARTIETS POLITIK
”Den som tycker att vinstintresset är viktigare än en bra miljö blir knappast nöjd med vår politik.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

bör då ske till rättvisa priser så att vi inte exploaterar människor och miljö i Syd. En aktiv och solidarisk biståndspolitik kan också bidra till en rättvisare fördelning av världens resurser över gränserna.

Offentlig sektor för alla
Alla människor har rätt till ett värdigt liv. Vård och omsorg, liksom utbildning, ska inte fördelas efter storleken på plånboken. Alla människor har rätt till en god vård och utbildning. Vänsterpartiet vill se en gemensam och solidarisk sektor, finansierad genom en progressiv beskattning. Grundidén för den offentliga sektorns verksamhet ska vara ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Den svenska välfärdsmodellen har kraftigt bidragit till att frigöra människor från de rikas välvilja och välgörenhet. Det är därför av vikt att försvara den modellen. Vänsterpartiet vill därför se en utbyggd offentlig sektor. De neddragningar som gjorts under 1990-talet måste vändas i sin motsats och ökade resurser läggas på att åter bygga upp en fungerande offentlig sektor för alla, oavsett vem man är eller var i landet man bor. Privata vinstintressen ska inte få ta över den offentliga sektorns verksamhet. Att dela, det vill säga att konsumera resurser gemensamt, är också i de flesta fall mycket mer resurssnålt än att konsumera privat. Vi måste därför öka den offentliga konsumtionen, och minska på den privata användningen, av resurser.

En rättvis fördelning av världens resurser
Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, som arbetar för ett klasslöst samhälle och ett samhälle fritt från en patriarkalisk maktstruktur. Vi tror på ett samhälle där alla människor tillmäts lika värde och möjligheter. För att uppnå det krävs politisk och ekonomisk demokrati och en jämlik fördelning av samhällets resurser. Ett av de mest välbelagda sambanden är att kvinnor över lag är mer miljömedvetna än män. Det beror på de olika erfarenheterna som individerna bär med sig och de olika socio-ekonomiska förutsättningar som de lever under. Miljöarbetet måste därför i högre grad uppmärksamma kvinnors erfarenheter och kvinnors situation. Att uppnå en ökad jämlikhet är inte bara ett viktigt mål i sig utan kan också bidra till en ökad hållbarhet. Vänsterpartiet vill föra en politik som ställer om vår resursanvändning till vårt rättvisa miljöutrymme. De som förbrukar mest resurser måste också ställa om mest, så att vi kan omfördela resurser på ett rättvisare sätt, både i Sverige och på ett globalt plan. Det är med andra ord inte så att alla medborgare tjänar på vår politik. Somliga – den lilla rika elit som idag konsumerar långt över sin rättvisa andel av miljöutrymmet – skulle behöva göra betydande förändringar i sin livsstil, så att andra kan få sina behov tillgodosedda. Genom en mer progressiv beskattning vill vi omfördela resurser från dem som idag konsumerar långt över sitt rättvisa miljöutrymme till grupper som är i behov av offentligt stöd. Vi bör inte leva gott på billig import, samtidigt som människor i fattigare länder inte har tillräckligt med pengar för ett människovärdigt liv. Handel mellan länder kan och bör förekomma, men den

främjar en omställning till ekologisk hållbarhet. Vi arbetar också för en minskad energianvändning för att möjliggöra för andra att leva inom sitt miljöutrymme. Det kan ske genom en ökad hushållning, genom effektiviseringar och en energisnålare teknik och med stöd av en aktiv pris- och avgiftspolitik. Importen av energi (direkt och indirekt) får inte ske på villkor som drabbar fattiga människor i Syd. Så är tyvärr fallet i dagens läge, framförallt vid importen av uran och olja. Jättelika dammbyggen – som ofta är till för att försörja exportindustri med energi – drabbar även de många lokala intressen.

Hållbara transporter
Det finns idag tydliga klass- och könsmarkörer i trafikpolitiken. Män reser betydligt mycket mer än vad kvinnor i genomsnitt gör. Målet för trafikpolitiken måste vara att ställa om transporterna till social och ekologisk hållbarhet på ett jämlikt vis. Transportbehoven måste minska, exempelvis genom att bostäder förläggs i nära anslutning till arbetsplatser, och att det finns fungerande service (till exempel daghem och närbutiker) i bostadsområdenas omedelbara närhet. I Vänsterpartiets vision har bil- och lastbilstrafiken minskat radikalt till förmån för framförallt kollektivtrafiken. Det här är möjligt inte minst eftersom vi inte längre behöver resa lika långt varje dag. Bilen har fortfarande en funktion, inte minst i gles- och landsbygd. Drivmedlen har också ställts om till förnybara sådana. En aktiv pris- och avgiftspolitik kan även i detta fall bidra till en omställning. Transporterna måste bära sina egna miljökostnader. Det gör inte alla trafikslag idag – framförallt inte bil- och flygtrafiken – vilket gör dem orättvist konkurrenskraftiga gentemot andra transportmetoder och missgynnar närproduktion av varor. En omställning måste självklart ske på ett regionalt rättvist vis, så att människor i glesbygd inte drabbas av en dåligt utbyggd kollektivtrafik.

Miljöanpassat energisystem
Energiförsörjningen spelar en nyckelroll för vår omställning till hållbarhet. Alla människor i Sverige har en rätt till en säker och hållbar energiförsörjning. Energiproduktionen ska ägas demokratiskt och förvaltas till gemensam nytta för alla. Energipolitiken ska bidra till en positiv regional utveckling. Vi måste upphöra att förlita oss på bränslen som skadar vår miljö. Kärnkraften ska avvecklas. Användningen av fossila bränslen måste avvecklas och bytas ut mot förnybara energislag som biobränslen, sol-, vind- och vattenkraft. Vänsterpartiet strävar efter en grön skatteväxling, så att skattesystemet be-

Myllrande mångfald i skogen
Skogen har under många hundra år försett Sverige med stora rikedomar. Ge-

36

nom ett omfattande skogsbruk har vår välfärd kunnat byggas upp. Det är av vikt att vi bedriver ett hållbart skogsbruk, så att vi kan fortsätta att upprätthålla den välfärden. Det rika överflöd som kan skapas i skogen kan också ge oss många resurser utöver träråvara. Det är av vikt att bevara den biologiska mångfalden i skogen. Biologisk mångfald är också en försäkring för att skogen ska kunna fortleva trots störningar av olika slag. I Sverige ägs stora ytor skogsmark av staten. Vänsterpartiet vill samla detta ägande och se till att staten bedriver ett aktivt förvaltarskap över sina skogsområden. Skogen bör inte leva under avkastningskrav, utan ha som främsta mål att bedriva ett hållbart skogsbruk. Ökade anslag bör gå till naturvård och en ökad areal bör avsättas som naturreservat. På ett globalt plan måste användningen av träråvara minska, framförallt hos storkonsumenterna, de rika länderna. Ömtåliga biotoper och ekosystem måste ges ett ökat skydd. Ursprungsfolk som lever i, och i symbios med, skogsområden världen över bör ges ett ökat skydd till sina ursprungliga områden.

tiken måste förändras från att vara baserad på kompensation för lägre priser och marknadsregleringar till ersättningar för miljöåtgärder och stöd till regioner med sämre odlingsförutsättningar. Denna förändring av jordbrukspolitiken måste ha som målsättning att bevara ett jordbruk i hela EU och möjliggöra produktionssystem som kan upprätthålla ekologiska och sociala värden utan att politiken försvårar för människor eller länder utanför EU att åstadkomma samma sak.

LOKALT
”Vi betonar de socialistiska, ekologiska, kulturella och feministiska perspektiven i bostadspolitiken. Vi sätter de mänskliga behoven av goda bostäder framför kapitalismens krav på kortsiktig avkastning. Vi låter ekologisk hållbarhet och varsam vård av byggnadskultur vara ledstjärnor.”
(UR V:S BOSTADSPOLITISKA PROGRAM, 2001)

Kretslopp
Det primära målet för kretsloppsarbetet är att få avfallsproduktionen att minska. Målsättningen måste vara att ämnen som inte, eller svårligen, kan brytas ned naturligt, inte heller ska framställas. Återanvändningen och återvinningen måste öka. I dagens läge bryts många näringskedjor, då stora mängder varor förflyttas allt längre sträckor. Jordbruket upplever ett stort näringsläckage, då djurhållningen inte är integrerad med växtodlingen och då komposterat biologiskt avfall inte återförs till jorden. I jordbrukslandskapet leder det till att man tvingas använda sig av konstgödsel, samtidigt som avfallet leder till lokal övergödning och avfallsproblem på andra håll. Vi måste sluta de naturliga kretsloppen.

STÄLL UPP LOKALA MÅL. För att vi ska leva inom vårt rättvisa miljöutrymme måste vi minska mycket av vår resursanvändning. Det är viktigt att varje kommun och landsting/län slår fast konkreta planer för hur detta ska gå till på olika centrala områden, som till exempel transporter och energiförsörjning, eller lokala utsläpp av koldioxid. SAMHÄLLSPLANERING FÖR RÄTTVIST MILJÖUTRYMME. Genom den fysiska planeringen av markanvändningen har kommuner ett viktigt redskap för att påverka infrastrukturen i kommunen. De av regering och riksdag fastslagna miljömålen bör ligga till grund och vara vägledande för planeringen. Kommunerna bör framförallt verka för en god samhällsplanering, som minimerar behovet av transporter och användningen av energi. Det betyder till exempel att man i möjligaste mån förlägger bostadsområden i nära anslutning till arbetsplatser och affärer.

Ett globalt hållbart jordbruk
Jordbrukets och jordbrukspolitikens främsta uppdrag måste vara att garantera att alla har säker tillgång till mat. Tillgången till mat är en rättighet och det måste också vara utgångspunkten när vi diskuterar en reform av EU:s jordbrukspolitik, internationella handelsregler för jordbruksprodukter eller annan jordbrukspolitik. För att kunna garantera alla tillgång till livsmedel måste de fattiga länderna få chansen att både utveckla sitt jordbruk och sin vidareförädling. Avgörande för deras möjligheter att lyckas med det är frågan om nya handelsregler på jordbruksområdet. Fattigare länder måste i det sammanhanget garanteras möjligheten att behålla sin kontroll över jordbruksproduktionen, samtidigt som de ges fri tillgång till marknaderna i Nord. EU:s nuvarande gemensamma jordbrukspolitik (CAP) är en katastrof vad gäller att nå både de uttalade och de underförstådda målsättningarna. Poli-

En omställning på många plan
De här visionerna är inte orealistiska, utan kan sannolikt uppnås inom en inte allt för avlägsen framtid om vi börjar ställa om samhället. Vänsterpartiet har många förslag på åtgärder som skulle kunna göras på olika nivåer. Den ”åtgärdskatalog” som presenteras på kommande sidor bör dock inte ses som ett färdigt program, som kommer att lösa alla problem. Flera steg kan komma att behöva tas i framtiden. Om vi kan genomföra de här förslagen för de oss dock en bra bit i rätt riktning. Den här politiken kan, och måste, föras på flera olika nivåer parallellt. Att ställa om samhället till hållbarhet måste ske både lokalt, nationellt och globalt.

STOPP FÖR EXTERNA KÖPCENTRA. Inga tillstånd bör ges till etableringen av från stadskärnorna externa köpcentra, eftersom de nästan alltid kräver bil för att nå. Externa köpcentra leder ofta till att mindre butiker inne i tätorterna slås ut i konkurrensen. Det missgynnar svagare grupper i samhället: ensamstående mödrar, pensionärer och invandrare, som har sämre tillgång till bil och svårt att ta sig till externa köpcentra. Genom att aktivt tillämpa den fysiska planeringen kan en kommun säga nej till etableringen av externa köpcentra (se även nästa sida). INGEN
TEN. UTBYGGNAD AV VÄGKAPACITE-

En ökad vägkapacitet medför en

37

ökad biltrafik, vilket i sin tur bland annat leder till ökade utsläpp av koldioxid. För att möta våra miljömål måste biltrafiken ställas om till hållbara transporter. Nybyggnation av vägar gynnar dessutom i första hand resursstarka grupper med god tillgång till bil, medan andra grupper inte är lika betjänta av det. Vänsterpartiet anser därför att man inte bör satsa på att bygga ut vägkapaciteten. Kommunerna och landstingen/ länen bör istället satsa resurser på att underhålla existerande infrastruktur på ett fullgott sätt och på att bygga ut kollektivtrafiken (se nedan).

förskjutning av skolscheman och/eller linjetrafikens turer. Genom regionalt samarbete, exempelvis inom landstinget/länet, men också över länsgränserna, kan en förbättrad service erbjudas kollektivtrafikanterna.

finansieras med ett statligt bidrag (se nedan).

ENERGISNÅL
UPPHANDLING.

OCH UTHÅLLIG OFFENTLIG

STÄLL OM OFFENTLIG FORDONSPARK TILL
HÅLLBARA DRIVMEDEL.

All kollektivtrafik och den övriga offentliga fordonsparken bör ställas om till hållbara drivmedel. I dagens läge finns många olika drivmedel som kan ersätta bensin. Vilket som väljs får avgöras utifrån vad som är mest lämpligt lokalt.

MINSKA BILTRAFIKEN I TÄTORTER. För att minska transporterna kan det behövas olika former av restriktioner för biltrafiken inne i städer. Exempel kan vara att införa bilfria innerstadszoner, sänkta hastigheter eller att minska parkeringsutrymmet. Infartsparkeringar, varifrån kollektivtrafik utgår, kan ersätta att man tar bilen in i staden. Med en lagändring (se nedan) skulle kommunerna också kunna införa miljöstyrande vägavgifter inne i tätorterna. SATSA
PÅ KOLLEKTIVTRAFIKEN

AVSKAFFA FÖRMÅNSBILAR. Många kommuner och landsting har förmånsbilar för politiker och tjänstemän. För att minska biltrafiken bör offentliga representanter föregå med gott exempel i möjligaste mån. Kommuner och landsting/ län bör framförallt inte understödja ett ökat bilåkande. Förmånsbilar bör därför avskaffas. INGA
LAG. PRIVATISERINGAR AV ENERGIBO-

För att minska energianvändningen bör köparen ställa konkreta krav på energieffektivitet och låg resursanvändning vid den offentliga upphandlingen. Det är inte bara ekonomiskt för kommunen eller landstinget, som då sparar in pengar på energiförsörjningen, utan bidrar också till en ekologisk omställning. Den offentliga upphandlingen bör dessutom enbart ske från förnybara energikällor, vilket betyder att välja bort fossila bränslen och kärnkraft. En reform av EU:s regler för offentlig upphandling skulle dessutom möjliggöra för kommuner att ställa krav på närproduktion i den offentliga upphandlingen, i syfte att minska transporterna.

OFFENTLIG UPPHANDLING AV EKOLOGISKA LIVSMEDEL.

–

INGA

PRIVATISERINGAR.

Istället för att bygga fler vägar bör kommunerna och landsting/län satsa på den kollektiva lokaltrafiken. Vänsterpartiet förordar också ett statligt investeringsbidrag till kollektivtrafiken. Allra främst bör man då satsa på att bygga ut spårbunden kollektivtrafik. För att behålla kontrollen över kollektivtrafiken bör den inte privatiseras eller sättas under vinstkrav, eftersom det kan leda till en försämrad kvalitet och försvåra en omställning till hållbarhet. Den offentliga sektorn bör istället behålla sitt ägande över kollektivtrafiken och aktivt utnyttja det för att förbättra verksamheten. Målsättningen ska vara att kollektivtrafiken är billig och lättillgänglig för alla medborgare, samt att den bidrar till ekologisk uthållighet.

För att kunna verka för en omställning av energiförsörjningen bör kommunerna behålla sitt ägande över energibolag. Målsättningen bör inte vara att maximera vinsten, utan att förse kommunmedborgarna med uthållig energi. För att förse konsumenterna med uthållig energi måste många kommuner investera i sina energibolag. Ökade investeringar bör göras för att använda biobränslen eller andra förnybara energikällor. Investeringar bör delvis finansieras med ett särskilt stöd (se nedan).

STÄLL

OM ENERGIFÖRSÖRJNINGEN.

Institutioner som skolor och sjukvård konsumerar dagligen mycket stora mängder livsmedel. Kommuner och landsting skulle kunna bidra till ett ekologiskt och uthålligt jordbruk genom att i den offentliga upphandlingen ställa krav på ekologisk produktion (till exempel KRAV-märkning). En förändrad köttkonsumtion, till exempel genom att ett par dagar i veckan servera vegetarisk mat i skolor och vårdhem, eller genom att enbart köpa in naturbeteskött, skulle både vara ekonomiskt och miljömässigt positivt.

OFFENTLIG UPPHANDLING AV NÄRODLADE PRODUKTER .

ENERGISANERA

BYGGNADSBESTÅNDET.

SAMORDNA OFFENTLIGT UTBUD AV KOLLEKTIVTRAFIK. Genom att samordna det
offentliga utbudet av kollektivtrafik (skolbuss, linjetrafik, färdtjänst etc) kan stora samhälleliga vinster göras. Det kan göras genom mindre förändringar i de enskilda verksamheterna, till exempel

Bostadsbolag och andra offentliga fastigheter, som skolor eller sjukhus, bör åläggas att energisanera sin verksamhet. Fältbiologernas kampanj ”The Bet”, där de slog vad med och vann över Sveriges regering om att de kunde förmå skolor att minska sina utsläpp av växthusgaser långt mycket mer än de mål som regeringen har satt upp, har visat att man med ganska små medel, men en medveten politik kan göra betydande insatser för en minskad resursanvändning. Även i detta fall bör det delvis kunna

EG/EU-lagstiftningen och den svenska uttolkningen av denna förbjuder en kommun att särbehandla närproducerade produkter. Däremot kan en kommun ställa krav på att till exempel frukt och grönsaker ska vara färska, eller på att producenten ska kunna vara med och informera på skolor eller liknande om de produkter de tillverkar.

OFFENTLIG

UPPHANDLING AV PAPPER.

Även om det papperslösa kontoret är ganska avlägset kan kommuner och landsting göra mycket för att förbättra situationen. Stora mängder papper konsumeras varje år av offentlig sektor. Ett exempel är frågan om klorblekt papper, där kommunerna – efter påtryckningar

38

från miljörörelsen – tidigare varit drivande i arbetet med att få till stånd klorfri pappersproduktion. Genom att ställa krav på pappersproduktionen, exempelvis att skogsprodukterna är miljöcertifierade (exempelvis genom FSC-märkning) och att produktionen har gått till på ett så uthålligt vis som möjligt, kan kommunen bidra till ett uthålligt skogsbruk.

INFORMATION TILL HUSHÅLL. Många människor skulle nog vilja ställa om sin egen konsumtion till hållbarhet, men saknar ibland kunskaperna att göra det. Kommunerna bör därför satsa på en ökad rådgivning i till exempel livsmedels-, trafik-, avfalls- eller energifrågor till hushållen i kommunen. Detta skulle åtminstone delvis kunna finansieras med ett särskilt statsbidrag (se nedan).
Kommunen har en mycket betydande roll för fördelningspolitiken. Nedskärningar inom den kommunala sektorn bidrar till kraftiga snedfördelningar. Och omvänt, genom en utbyggd och väl fungerande social service kan en kommun omfördela resurser från de som lever över sitt miljöutrymme, till grupper som är i behov av stöd.

det sammanhanget viktigt att skärpa kraven på nollalternativ i en miljökonsekvensbeskrivning, så att åtminstone ett dynamiskt nollalternativ tas med.

LOKALA
BRUKET.

HANDLINGSPLANER FÖR JORD-

För att öka tillgången till lokalt och ekologiskt odlad mat och för att miljöanpassa jordbruket i kommunen bör kommunen, i samarbete med lantbrukets lokala företrädare och länsstyrelserna, ta fram en lokal handlingsplan i vilken man analyserar jordbrukets förutsättningar i de aktuella bygderna och undersöker vilka möjligheter det finns att stimulera ett levande och miljöanpassat jordbruk. Det kan dels innehålla lokal offentlig upphandling och dels kan det handla om investeringsstöd för miljö- och naturvårdsåtgärder i jordbruket inom ramen för statliga stöd och EU-ersättningar. Ett annat mål kan vara att öka invånarnas kunskap om jordbruket i kommunen. Varje kommun bör se till att minska och i förlängningen stoppa förbränningen av sopor. Målsättningen måste vara att alla sopor ska återvinnas/återanvändas. Om en produkt inte kan återvinnas/återanvändas, bör den inte användas över huvud taget.

UTBYGGD

SOCIAL SERVICE.

BYGG UT JÄRNVÄGARNA. Staten bör bidra med medel för att bygga ut järnvägen vidare. Det kan man göra på strategiska platser för att minska flaskhalsar, men också generellt för att öka spårkapaciteten. Annars finns det en risk att enbart mer lönsamma snabbtåg ockuperar banor, medan mindre lönsamma frakter tvingas att välja transporter med exempelvis lastbil. INGEN ÖKAD FLYGPLATSKAPACITET. För att minska våra koldioxidutsläpp och vår energianvändning måste vi minska våra transporter, framförallt flyg- och biltrafik. Vänsterpartiet anser därför att vi inte bör bygga ut kapaciteten i existerande flygplatser. Statsbidrag till flygplatser ska avvecklas där det finns alternativ i form av snabbjärnvägar. INGA STATLIGA INVESTERINGAR I KAPACINy vägkapacitet leder i förlängningen till en ökad trafik och löser sällan lokala trafikproblem. Staten bör därför inte använda några medel för att investera i ökad kapacitet. Prioritera istället underhåll av existerande infrastruktur framför nyinvesteringar och gynna uthålliga transportmetoder, som exempelvis tågtransporter (se spalten till vänster).
TETSÖKNINGAR INOM VÄGTRAFIKEN.

NATIONELLT
”Energi har en nyckelroll i den samlade ekonomin och ska ägas demokratiskt och förvaltas till gemensam nytta för alla.”
(UR ETT EKOLOGISKT HÅLLBART OCH SÄKERT ENERGISYSTEM, 2001)

INGEN

SOPFÖRBRÄNNING.

UNDERLÄTTA SOPSORTERING. Det är väl belagt att ju längre avstånd ett hushåll har till en sopsorteringsstation, desto större är motståndet mot att sortera sina sopor. Genom väl utbyggda system för att själv sortera sopor kan en kommun underlätta individernas val.
Stora mängder hushållsavfall skulle, om sopor sorterades i högre grad, kunna komposteras för att tas tillvara i kretsloppet igen.

Det statligt ägda Statens Järnvägar (SJ) bör användas för att bidra till en ekologisk omställning genom att göra tågtrafik mer attraktivt. I det syftet bör SJ:s vinstkrav avskaffas. Istället bör transportoch miljöpolitiska mål ställas upp för deras verksamhet, jämte mål om effektivitet. När avtalsperioden har gått ut bör vidare konkurrensutsättning av järnvägen upphöra.

JÄRNVÄGAR

UTAN VINSTINTRESSE.

STATLIGT INVESTERINGSBIDRAG TILL KOLLEKTIVTRAFIK.

TILLSTÅNDSPLIKT ÖKAD
KOMPOSTERING. INFRASTRUKTUR.

FÖR BYGGANDET AV

UTVECKLA OCH PROVA ALTERNATIVA VADet finns många olika alternativa system för vatten och avlopp, till exempel urinseparering. Kommunerna bör i ökad grad utveckla och prova dessa för att se vilka som kan bidra till en bättre miljö.
SYSTEM.

Investeringar i infrastruktur har en mycket lång livstid (omkring 40-60 år). Därmed är de investeringar vi gör idag starkt styrande för den framtida utvecklingen och vi får inte bygga fast oss i felaktiga system. Infrastruktur över en viss storlek ska därför omfattas av en tillståndsplikt för att undersöka om den är förenlig med riksdagens antagna miljömål. Prövningen ska ske i miljödomstolarna eller länsstyrelsen, och ej av regeringen själv. Det är i

Istället för att finansiera nya vägbyggen borde staten satsa pengar på ett investeringsbidrag till kommuners och landstings kollektivtrafik. Kravet skulle vara att mottagaren kan visa på en plan för hur man ska ställa om lokal trafik till hållbara transporter (till exempel vad gäller planeringen av turer, information, fysisk planering av transportbehov samt drivmedel för fordonen).

GÖR

MILJÖMÅLEN STYRANDE FÖR SAM-

De miljömål som regering och riksdag har slagit fast borde göras till styrande för planeringen vid bygget av infrastruktur. Målsättningen måste vara att minska transportbehovet

HÄLLSPLANERING.

39

och att styra över transporter till uthållighet. Plan- och bygglagen (PBL), liksom väglagen och lag om utbyggnad av järnväg borde därför ändras för att ta in dessa hänsyn.

SKÄRP MILJÖKRAVEN FÖR FORDON. Sverige bör införa allt strängare krav på energieffektivitet, avgasrening och bränsleanvändning på alla sorters fordon. FÖRBJUD
KÖPCENTRA. ETABLERINGEN AV EXTERNA

Externa köpcentra gynnar sällan resurssvaga grupper. Trots det väljer somliga kommuner, av olika anledningar, ändå att tillåta dem. Vänsterpartiet anser att ett förbud borde införas mot etableringen av externa köpcentra som förutsätter tillgång till bil.

SUBVENTIONERADE TÅG. Tågtrafiken bör subventioneras, så länge som andra trafiksystem inte bär sina fulla miljökostnader. Persontrafiken bör få en direkt subvention i det syftet. FÖRMÅNSBILSSYSTEMET
FAS. BÖR AVSKAF-

per definition att skattehöjningar i en sektor balanseras av motsvarande sänkningar i någon annan sektor. Vänsterpartiet vill höja skatten på energi och miljöskadlig verksamhet, samtidigt som skatten sänks på framför allt arbete. De skattehöjningar på energi och miljöskadlig verksamhet som vänsterpartiet föreslår kommer i huvudsak att betalas av hushållen. Därför prioriterar vi skattesänkningar just för hushållen. Skattesänkningen bör av fördelningsskäl riktas till låginkomsttagare. All svensk industri har idag vissa undantag från koldioxidskatten och energiskatten. Dessa undantag bör begränsas till den industri som verkligen behöver dem, men de industrierna får inte ges ett frikort från att minska sina utsläpp. Utsläppskvoter kan vara en metod som kompletterar koldioxidskatten. Införandet av trafikavgifter på bilism kan både leda till statliga intäkter – som kan finansiera positiv verksamhet, till exempel bidrag till att bygga ut kollektivtrafik (se ovan) – och till en minskad biltrafik. En särskild kilometerskatt borde införas på tung trafik.

drivmedel utan att tillämpa konkurrenssnedvridande och kostsamma stöd.

MILJÖDIFFERENTIERADE SKATTER. Riksdagen borde besluta om en skärpt miljödifferentiering av försäljnings- och fordonsskatterna på bilar. Man borde också besluta om att start- och landningsavgifter för flyget också inkluderar koldioxid som en faktor i beräkningen. OFFENTLIGT
ÄGANDE AV ENERGIBOLAG

Vänsterpartiet anser att Sverige måste behålla det offentliga ägandet av energibolag och vattenkraften. Vi motsätter oss därför privatiseringar inom energisektorn. Det offentliga ägandet måste användas för progressiva syften och staten måste ta ett aktivt ägaransvar för sina bolag.

OCH VATTENKRAFT.

STÄLL KILOMETERSKATT
PÅ TUNG TRAFIK. SÖRJNING

OM TILL UTHÅLLIG ENERGIFÖR– AVVECKLA KÄRNKRAFTEN. Sve-

Det görs antingen genom lagstiftning eller genom att beskattningen av förmånsbilar skärps så att det inte längre blir ett ekonomiskt förmånligt alternativ till egen bil eller kollektivåkande. Moderna, miljömedvetna arbetsgivare kan istället erbjuda sina anställda exempelvis kollektivtrafikkort och möjlighet att cykla till jobbet på arbetstid som förmån.

MILJÖSTYRANDE VÄGAVGIFTER I TÄTORTER. För att minska biltrafiken på de
platser där den är som mest onödig, framförallt inne i tätorter, måste kommunerna tillåtas ta ut miljöstyrande vägavgifter.

rige måste avveckla kärnkraften. Det är av vikt att vi börjar med avvecklingen så fort som möjligt för att det ska finnas tid att bygga ut en hållbar energitillförsel, så vi slipper göra oss beroende av fossila bränslen istället för kärnkraft. Med ett klart och otvetydigt beslut om att avveckla kärnkraften inom en given tidsperiod ökar säkerheten för investeringar inom uthålliga energikällor.

INVESTERINGSSTÖD TILL ENERGIEFFEKTIVISERINGAR. Genom energiöverenskommelsen mellan vänsterpartiet, centerpartiet och regeringen har statliga medel satsats på att effektivisera energianvändningen. Det har gett goda resultat, men resultaten visar också på att mycket finns kvar att göra. Staten bör därför satsa på ett fortsatt och utökat investeringsstöd för att effektivisera energianvändningen. Stödet bör utgå till kommunala och privata intressenter, som kan visa upp en plan för hur energiomställningen ska gå till. Särskilt bör stödet försöka fokusera på sådana produkter där det annars inte föreligger ett intresse av att effektivisera användningen (exempelvis har en hyresvärd inte alltid intresse av att investera i nya, energisnåla vitvaror, eftersom det är hyresgästen som betalar för deras elanvändning). Mer borde också satsas på att genomföra energieffektiviseringar inom industrin, där en stor

STATLIGT

BIDRAG TILL HÅLLBAR TRAFIK I

KOMMUNERNA.

För att ställa om trafiken till hållbarhet ute i kommunerna bör ett särskilt statsbidrag inrättas, istället för att använda statsmedel till att bygga nya vägar. Ett statligt bidrag till drift av kollektivtrafik bör också införas. Bidragen ska göras tillgängliga mot att miljöanpassade lokala trafikplaner utarbetas.

UTHÅLLIGT
PORTSTÖD.

REGIONALPOLITISKT TRANS-

Vänsterpartiet anser att det regionalpolitiska transportstödet bör ändras så att det styr mot både miljöoch transportpolitiska mål.

SKATTEVÄXLING. Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att vi genomför en skatteväxling. En skatteväxling innebär

GRÖNA CERTIFIKAT PÅ DRIVMEDEL. Gröna certifikat är ett nytt styrmedel för att introducera ny teknik. De bygger på att staten utfärdar certifikat till de som producerar förnybar energi. Alla konsumenter av energi åläggs att köpa certifikat för förnybar energi motsvarande en viss andel av sin totala energiförbrukning. På detta sätt kvoteras de förnybara alternativen in på marknaden och alla konsumenter är med och betalar merkostnaden för introduktionen av den förnybara energiproduktionen. Det skapar en stabil marknad för förnybar energi, samtidigt som marknaden utnyttjas för att finna det mest kostnadseffektiva sättet att producera den på. På detta sätt kan vi forcera fram en nödvändig introduktion av förnybara

40

potential fortfarande finns kvar, liksom på att konvertera direktverkande eluppvärmning till andra uppvärmningsformer.

SÄRSKILT

INVESTERINGSBIDRAG TILL FÖR-

Stora delar av det svenska bostadsbeståndet blir gammalt och är i behov av reparationer och/ eller ombyggnation. Detta borde utnyttjas för att samtidigt ställa om bostäderna till en ökad hållbarhet. Ett särskilt investeringsstöd till bostadsupprustning, som syftar till ekologisk hållbarhet eller ökad tillgänglighet, bör därför införas.

NYELSE AV BOENDEMILJÖER.

man se till att om- och nybyggnation av hus håller en hög miljöstandard, liksom att de inte använder sig av olika hälsovådliga byggmaterial. Ett exempel är ett krav på lägre energianvändning per yta, eller att om- och nybyggda fastigheter förlitar sig på förnybar energi, till exempel i form av solenergi. Ett generellt förbud borde införas mot eluppvärmning i nybyggda hus. Obligatoriska miljö- och energideklarationer borde krävas av fastighetsägaren för alla nybyggda hus, så att hyresgästen lättare kan avgöra vilken miljöbelastning bostaden utgör.

För att jordbrukspolitiken skall bidra till en förändrad köttkonsumtion som bättre är anpassad till behovet av rättvis fördelning av mat och vad naturen tål bör dessa stöd förändras så att stöden till djurhållning i större utsträckning gynnar idisslare som bättre passar in i ett ekologiskt hållbart jordbruk. Detta gäller även jordbruksstöd som vi i Sverige utformar själva.

MINSKAD

KONCENTRATION AV DJUR.

INVESTERINGSSTÖD OCH GRÖNA CERTIFIFör att under en startperiod underlätta nya investeringar inom uthålliga energisektorer, som sol- eller vindenergi, bör ett verkningsfullt ekonomiskt stöd säkerställa utbyggnaden av hållbara energikällor. så kallad gröna certifikat (se sid 40) som kvoterar in vindkraft och annan ny förnybar elproduktion på marknaden bör också införas. Då är alla energikonsumenter med och betalar de förnybara alternativen och avvecklingen av de ohållbara.
KAT FÖR UTHÅLLIG ENERGI.

UNDANTAG

FÖR FASTIGHETSSKATT VID

ENERGISANERING.

Fastighetsägare som genomför energisaneringar eller andra former av miljöinvesteringar bör inte drabbas av den ökade fastighetsskatt som ett ökat värde på fastigheten kan medföra. Fastighetsskatten bör därför innehålla undantag för miljöinvesteringar.

Djurhållningen måste fördelas jämnare mellan gårdarna och åkerarealen om jordbruket skall bli ekologiskt hållbart. Genom att ställa krav på att de som håller djur har en större areal i förhållande till antalet djur än vad som idag krävs kan en koncentration av djurhållningen till allt färre gårdar hejdas.

FORSKNING
PRODUKTION.

OM HÅLLBAR JORDBRUKS-

UTHÅLLIG

OCH ENERGISNÅL OFFENTLIG

Även staten bör, precis som kommuner och landsting (se ovan), ställa krav på en energisnål och uthållig offentlig upphandling.

UPPHANDLING.

Sveriges Lantbruksuniversitet och andra instanser som arbetar med forskning om en hållbar jordbruksproduktion bör få ökade medel för att bedriva sin forskning. Särskilt bör forskning om exempelvis en etisk och hållbar köttproduktion ökas.

ENERGISANERA

FASTIGHETSBESTÅNDET.

Precis som kommuner och landsting bör även statliga myndigheter och bolag åläggas att energisanera sina fastigheter. Här har exempelvis Systembolaget visat att stora besparingar kan göras; genom ett systematiskt arbete för att spara energi har man lyckats minska sin energianvändning med mer än 70 procent.

HÖJDA

MÅL FÖR EKOLOGISK ODLING.

HÅLLBAR
SKOG.

ANVÄNDNING

AV

STATLIG

BEVARA
TAN.

OCH UTVECKLA ALLMÄNNYT-

Idag finns ett statligt mål att 20 procent av åkerarealen skall odlas ekologiskt senast år 2005. Detta mål bör kompletteras med målet att 30 procen skall odlas ekologiskt senast år 2010. För att detta skall gå att genomföra måste jordbrukets miljöstöd och andra ersättningar förändras så att de tydligare stödjer ett utökat ekologiskt jordbruk.

Vänsterpartiet vill säkerställa allmännyttans utbyggnad och utveckling, eftersom den utgör en viktig grund i en social bostadspolitik. Allmännyttan ska drivas demokratiskt, utan vinstperspektiv, med väl utformade ägardirektiv som tar hänsyn till social och ekologisk hållbarhet. Utförsäljningen av allmännyttan ska därför stoppas, och ett nytt regelverk för allmännyttiga bostadsföretag med styrande mål om bland annat miljö och kvalitet tas fram.

Det statliga ägandet av skogsområden bör samlas i ett bolag. Det nya skogsbolaget bör inte ha avkastning som främsta mål utan en hållbar användning av skogens resurser. Parallellt med det bör bolaget åläggas att avsätta större arealer till skyddade naturområden. Bolagets mark ska också kunna användas som inlösemark, som kompensation för privat mark som avsatts till reservat.

MER MILJÖSTÖD TILL JORDBRUKET. Utökade stöd till miljöåtgärder i jordbruket behövs om det skall kunna ställas om till ett mer ekologiskt hållbart jordbruk. Stöden måste anpassas så att alla jordbrukare kan få stöd för att ta tydliga steg mot ekologisk odling. Även de som inte går hela vägen direkt till ekologisk odling skall kunna få ersättningar för sin miljöanpassning. FÖRÄNDRA
STÖDEN TILL KÖTTPRODUK-

MER
ÄGARE.

SKYDDAD

SKOG

HOS

PRIVATA

Privata skogsägare, främst de stora skogsbolagen, bör åläggas att avsätta en större areal av sitt skogsinnehav som skyddat område. Vilka områden som ska avsättas bör beslutas i en dialog mellan bolaget, naturvårdsexperter, myndigheterna och engagerade folkrörelser.

Genom att sätta upp striktare byggnormer för nya hus (vad gäller exempelvis energi för uppvärmning eller materialåtgång) kan

STRIKTARE

BYGGNORMER.

TIONEN.

Genom den nuvarande utformningen av både svenska och EU-gemensamma jordbruksstöd gynnas kraftfoderodling till djuruppfödning kraftigt.

ÖKADE ANSLAG TILL SKOGSSKYDD. Det har fattats beslut om att öka anslagen till skogsskydd. Vi anser att dessa anslag bör fortsätta att öka.

41

OFFENTLIG

UPPHANDLING AV PAPPER

OCH LIVSMEDEL.

Precis som kommuner och landsting (se ovan), borde också statliga myndigheter och verk verka för att deras offentliga upphandling av produkter som papper och livsmedel sker på ett uthålligt sätt.

MÅL

FÖR AVFALLSMINSKNING OCH ÅTER-

VINNING / Å TERANV Ä NDNING . Nationella mål för en reell avfallsminskning bör sättas upp. Vi har idag mål om att minska den primära resursförbrukningen genom ökad återvinning/återanvändning. Dessa mål bör dock skärpas. Minst 70 procent av pappret bör exempelvis vara återanvänt.

underlätta en omställning till ekologisk hållbarhet måste särskilda stöd införas för anställa inom ohållbara sektorer, som kommer att drabbas av en omställning. För att inte arbetare ska drabbas krävs det satsningar på arbetsmarknadsåtgärder, med goda möjligheter till fortbildning, för de som arbetar inom sektorer som måste avvecklas eller minskas (ex.vis kärnkraft eller fossila bränslen).

pelvis att laga vår egen mat. En förkortad arbetstid kan därför bidra till en mer hållbar utveckling.

GLOBALT
”De internationella institutionernas politik måste förändras från att ensidigt kräva avregleringar och ökade klasskillnader inom länder till att verka för hållbar utveckling, rättvisa och generell välfärd för alla. Fattiga länders skuldbörda till den rika världen måste minska genom att skulder avskrivs.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

LIVSCYKELANALYSER. För att minska
råvaruförbrukning och avfallsproduktion bör det ställas krav på livscykelanalyser, främst på produkter som innehåller tungmetaller, plaster eller potentiellt giftiga kemikalier. Naturresursräkenskaper borde införas i en ökad omfattning.

HÖJD AVFALLSSKATT. För att stimulera till en minskad avfallsproduktion och ökad återanvändning och återvinning bör även avfallsskatten höjas till en sådan nivå att det får en styrande effekt. INGEN
NINGEN. UTBYGGNAD AV SOPFÖRBRÄN-

INFORMATION

OCH

RÅDGIVNING

OM

U NDERL Ä TTA

GR Ä NS Ö VERSKRIDANDE

De skärpta miljömålen för avfall bör också omfatta skärpta krav på sopförbränning. Någon utbyggnad av sopförbränningen bör inte ske.

Statliga medel borde skjutas till för att bedriva mer informations- och rådgivningsverksamhet om hur man som individ eller företag kan verka för en ekologiskt hållbar utveckling. Kommuner som arbetar med rådgivning för exempelvis hållbara transporter eller en hållbar energianvändning borde få tillgång till ett statsbidrag. För att utjämna klassklyftorna och se till att de som lever under sitt rättvisa miljöutrymme får en möjlighet till ökad välfärd vill vänsterpartiet se en ökad progressiv beskattning på en rad områden, alltifrån inkomst- till förmögenhets- och kapitalbeskattning.

HÅLLBAR UTVECKLING.

Sverige bör inom olika internationella organ verka för att underlätta gränsöverskridande järnvägstransporter, så att det transportmedlet blir mer konkurrenskraftigt gentemot lastbils- och flygtrafik.

JÄRNVÄGSTRANSPORTER.

INTERNATIONELL
TRANSPORTER.

MILJÖBESKATTNING PÅ

ÄNDRA LAGEN OM OFFENTLIG UPPHANDLING. Lagen om offentlig upphandling (LOU) innehåller krav om ”marknadsmässighet”, som till och med gör den mer konservativ än vad som föreskrivs av EG/EU-direktiven på området. Det gör att den svenska lagstiftningen i orimligt hög grad förhindrar offentliga upphandlare att ta sociala hänsyn. Detta borde omedelbart åtgärdas, parallellt med att Sverige arbetar för förändringar av EG/EU-direktiven om offentlig upphandling (se nedan). Det krävs en effektivare tillsyn av existerande miljölagstiftning. Det behövs också skärpta straff för miljöbrott, framförallt en möjlighet att utdöma högre böter gentemot stora företag och det måste bli lättare att fälla dem som gör sig skyldiga till brott. Det ska vara kännbart för företagen att bryta mot miljölagstiftning. Taket för skadestånd i miljömål bör därför tas bort.

STÄRKT

PROGRESSIV BESKATTNING.

Sverige bör vara drivande för att införa en internationell miljöbeskattning på transporter inom luftfart (inom ramen för FN-organet ICAO, International Civil Aviation Organisation) och sjöfart.

UTBYGGD

OFFENTLIG SEKTOR

–

VÄL-

TILLÄMPA

MILJÖLAGSTIFTNINGEN.

Genom en väl fungerande och bred offentlig sektor som bekostas av skattemedel kan resurser i praktiken omfördelas från grupper som lever över sitt rättvisa miljöutrymme, till grupper som är i behov av stöd och hjälp. Vänsterpartiet kämpar för att vi ska bevara och bygga ut den offentliga sektorns service, så att alla människor har tillgång till en god vård, omsorg och utbildning.

FÄRD ÅT ALLA.

MILJÖ FÖRE EU:S FRIA RÖRLIGHET. Den fria rörligheten för kapital, varor och arbete är en av grundpelarna för EU. Den fria rörligheten bör dock inte få övertrumfa krav på hälsa och en god miljö. EU:s regler på det området måste därför förändras. STÄLL OM EU:S TRANSPORTSYSTEM. En av EU:s grundprinciper är den om fri rörlighet för varor och tjänster. Men det fria utbytet av varor och tjänster leder till många överflödiga och resursslösande transporter. En gemensam miljöbeskattning på transporter inom EU skulle kunna bidra till att ställa om många transporter till uthålliga transportmedel och minska antalet onödiga transporter. TOTALT
REVIDERADE MÅL FÖR EU:S

FORTBILDNING

FÖR ANSTÄLLDA.

För att

SEX TIMMARS ARBETSDAG. Vänsterpartiet arbetar för att förkorta arbetstiden till sex timmars arbetsdag, med bibehållen lön. Långa arbetsdagar ökar sannolikt konsumtionsbehovet, eftersom vi får mindre tid över att skapa själva, exem-

JORDBRUKSPOLITIK.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) bidrar till ett

42

ohållbart jordbruk. Dess produktionsoch exportbidrag bidrar till en kraftig överproduktion som dumpas på världsmarknaden. Det är i grunden ohållbart, eftersom jordbruket har byggt fast sig i ett extremt resurskrävande och miljöbelastande produktionsmönster. Därtill drabbar det många producenter i fattigare länder, som inte har råd att konkurrera med EU:s subventionerade jordbrukare. Vi behöver integrera rätten till mat, miljöfrågor, djurskydd och landsbygdsutveckling i de grundläggande målen för EU:s jordbrukspolitik. Dagens mål står ofta i konflikt med dessa frågor och därför behövs en total revidering av målen. Dessa mål skall självklart vara miniminivåer som tillåter medlemsländer att sätta sina egna mål högre.

djurhållning i större utsträckning gynnar idisslare som bättre passar in i ett ekologiskt hållbart jordbruk. För att åstadkomma detta krävs en stor förändring av EU:s arealbidrag så att de framöver även omfattar vall och att de inte särskilt gynnar de som har en hög spannmålsavkastning på sin åkermark.

FÖRÄNDRADE EU-REGLER OM OFFENTLIG
EU:s regler om offentlig upphandling förbjuder kommunala eller statliga upphandlare att ställa krav på närproduktion och korta transporter av en vara. Till viss del kan detta motverkas genom att krav ställs på färskhet etcetera, men Sverige måste verka för att dessa regler förändras.
UPPHANDLING.

DECENTRALISERAD

JORDBRUKSPOLITIK.

Vi måste ge mer makt över jordbruksstöden till medlemsländerna själva. De är bäst på utformningen av stöd till mindre gynnade områden, landsbygdsutveckling och miljöstöd. Utgångspunkten måste då vara de minimimål som sätts upp för den gemensamma jordbrukspolitiken.

INVESTERINGAR
VECKLING.

FÖR EN HÅLLBAR UT-

GEMENSAMT
POLITIK.

FINANSIERAD JORDBRUKS-

UTFASNING AV MARKNADSREGLERINGAR
INOM CAP.

Vi måste fasa ut de marknadsregleringar, såsom prisgarantin och exportstöden, som finns inom den gemensamma jordbrukspolitiken. De problem vissa regioner skulle få med att anpassa sig till världsmarknadspriser bör hanteras genom lokalt anpassade stöd för landsbygdsutveckling och stöd till mindre gynnade områden.

OMVANDLA
MILJÖSTÖD.

DIREKTSTÖD INOM CAP TILL

Vi behöver en solidarisk finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Proportionen mellan varje medlemslands egna anslag till den nationella jordbruksbudgeten och EU-finansierade bidrag bör vara beroende av dels typen av stöd och dels det enskilda medlemslandets ekonomiska och sociala situation. En sådan solidarisk finansiering skulle göra det möjligt att hantera de stora sociala skillnaderna mellan nuvarande medlemsstater och ansökarländerna och också skillnaderna mellan de nuvarande medlemsländerna.

Vi behöver minska direktstöden inom CAP och använda pengarna för miljöåtgärder och landsbygdsutveckling. Det långsiktiga målet bör vara att direktstöden (så som de ser ut idag) fasas ut till fördel för miljöåtgärder, stöd till mindre gynnade områden och landsbygdsutveckling. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda en minskad jordbruksbudget, men däremot en totalt annorlunda användning av pengarna för att bättre nå de mål vi sätter upp för ett reformerat CAP.

STOPPA LÅNGA DJURTRANSPORTER. Djur
är levande varelser, som inte kan behandlas som andra handelsvaror. Djurtransporter bör minimeras av både transportskäl och etiska skäl. Långa djurtransporter är mycket plågsamma för djuren och bör förbjudas.

MINSKA

NETTOIMPORTEN

AV

JORD-

BRUKSPRODUKTER.

FÖRÄNDRA STÖDEN TILL KÖTTPRODUKTIONEN. Genom den nuvarande utformningen av både svenska och EU-gemensamma jordbruksstöd gynnas kraftfoderodling till djuruppfödning kraftigt. För att jordbrukspolitiken skall bidra till en förändrad köttkonsumtion som bättre är anpassad till behovet av rättvis fördelning av mat och vad naturen tål bör dessa stöd förändras så att stöden till

Vi bör se till att minska nettoimporten av livsmedel och andra jordbruksprodukter, till exempel textilier. Genom att sänka, och i förlängningen avskaffa, exportstödet görs EU:s produktion jämställd med annan produktion på världsmarknaden. Det skulle minska exporten av olika produkter, exempelvis kött. Därmed skulle också behovet av insatsvaror (framförallt spannmål till gris- och fjäderfäuppfödning) minska. Den import som sker till EU måste ske till rättvisa priser.

Sverige måste verka för att internationella finansiella institutioner (IFI:s) bör få en tydlig målsättning att verka för en omställning till ekologisk hållbarhet, till exempel genom att verka för energieffektiviseringar. Tonvikten för flera av dessa institutioner har hittills legat på att finansiera en fortsatt ohållbar utveckling, med exempelvis vägbyggen och fossila bränslen som stora mottagare av offentliga investeringar. I första hand gäller det såna institutioner som bidrar med kapital till projekt i EU och andra rika länder eftersom det är de rika länderna som måste ställa om sina produktionsmönster mest. Hit hör exempelvis Europeiska Investeringsbanken (EIB) och EU:s strukturfonder, men också institutioner som Exportkreditnämnden och dess motsvarighet i andra länder. Inom EIB har Sverige en lika stor röst som andra medlemsstater inom EU. Vi måste använda vår röst för att kräva att dessa institutioner ställer om sin verksamhet. Även andra finansiella institutioner, som Världsbanksgruppen och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) bör få ett tydligt mandat att de ska verka för en hållbar utveckling och inte understödja utvecklingen av ohållbara sektorer. Andelen ”mjuka lån” bör utvidgas för att ge generösare villkor framförallt till de allra fattigaste länderna.

RÄTTVIS HANDEL. Sverige bör inte importera (ur vårt perspektiv billiga) produkter, exempelvis livsmedel, samtidigt som människor i de producerande länderna inte har råd att köpa mat där, eller får så låga löner för sitt arbete att de inte kan överleva. Vänsterpartiet vill se en rättvis handel mellan världens länder, så att ingen lever på någon annans miljöutrymme eller exploaterar någon annans arbetskraft. Världshandelsorganisatio-

43

nen (WTO) verkar för en friare handel mellan världens länder, men bryr sig föga om vilka konsekvenser det i verkligheten får för små producenter och konsumenter världen över. Ofta är det enbart stora, transnationella bolag som gynnas av organisationens handelsregler på de fattigares bekostnad. Under många år har folkrörelser världen över, liksom de allra flesta fattiga länder i Syd, tydligt motsatt sig en ny runda av förhandlingar för att än mer öppna upp världsmarknaden. Genom maktpolitik från främst EU och USA lyckades de rika länderna trots det tvinga med sig den övriga världen in i en ny förhandlingsrunda. Sverige måste verka för en solidarisk och rättvis handelspolitik, som möjliggör för fattigare länder att utveckla en egen industri. Livsmedel bör behandlas som den livsnödvändiga vara de är, och kunna undantas från normala handelsregler.

nad för jordbruksprodukter så länge som jordbruket i olika regioner och också inom regioner verkar under så skilda sociala och ekonomiska förutsättningar som de gör idag. Fattigare länder måste garanteras möjligheten att behålla sina gränsskydd och sin kontroll över jordbruksproduktionen men bör samtidigt ges tillgång till marknaderna i Nord. En sådan ”omvänd orättvisa” är nödvändig för att kunna garantera livsmedelsäkerheten. Länder i västvärlden har ett moraliskt ansvar att bidra till finansiering av åtgärder i Syd då vårt välstånd till stor del baseras på den rovdrift som gjorts på många idag fattiga länders naturtillgångar och odlingssystem. Detta kan bland annat göras genom ett utökat bistånd och andra investeringsprogram.

turanpassning i Syd bör Sverige verka för att förändra de djupt orättvisa strukturerna i den globala kapitalismen och verka för att de rika länderna ställer om sin resursanvändning till sitt rättvisa miljöutrymme. Vi måste erkänna den ekologiska skuld som de rika länderna har orsakat och hjälpa till att motverka att klyftorna ökar ännu mer.

BISTÅND

FÖR EN HÅLLBAR UTVECKLING.

Vänsterpartiet anser att Sverige måste öka biståndet till världens fattiga länder. Biståndet måste få ett tydligare fokus på att verkligen gå till de grupper som är i behov av det. Regeringen bör dessutom införa en miljöprövning av biståndet, med högt ställda krav på ekologisk och social hänsyn, så att vi inte bidrar till att låsa fast fattigare länder i ohållbara strukturer för en lång tid framöver.

SKULDAVSKRIVNINGAR
FATTIGA.

FÖR VÄRLDENS

LIVSMEDELSSÄKERHET
DEL.

OCH GLOBAL HAN-

Det är inte rimligt att ta ytterligare steg mot en helt avreglerad global marknad för jordbruksprodukter så länge som jordbruket i olika regioner och också inom regioner verkar under så skilda sociala och ekonomiska förutsättningar. Enskilda länder eller regionala sammanslutningar av länder måste tillåtas att fullt ut föra den jordbrukspolitik de anser är nödvändig för att garantera livsmedelssäkerheten. Men sådana insatser får inte genomföras med hjälp av exportsubventioner, med andra åtgärder som bidrar till att sänka världsmarknadspriserna eller på andra sätt som försämrar andra länders förutsättningar att verka för livsmedelssäkerhet. Internationella riktlinjer för rätten till nationellt självbestämmande över livsmedelssektorn måste utvecklas. Detta bör göras inom FN:s regi och WTO:s handelsregler måste fullt ut respektera dessa riktlinjer.

Debatten om skuldavskrivningar har förts under många år. Trots det sitter många länder än idag fast i betydande skuldfällor. Men den ekologiska skuld som de rika länderna har till de fattiga är egentligen mångdubbelt större än våra finansiella fordringar. Vänsterpartiet anser att Sverige måste skriva av våra kvarvarande bilaterala fordringar (främst de fordringar som innehas av Exportkreditnämnden) och aktivt verka för att andra länder och multilaterala institutioner, som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF), också skriver av sina fordringar. Skuldavskrivningarna borde göras utifrån försäkringar om att pengarna som på så sätt frigörs kommer medborgarna till godo och verkar för en hållbar utveckling.

MILJÖANPASSA DAMMBYGGEN. World Commission on Dams, WCD, kom för en tid sedan med resultaten från det omfattande arbetet med att utvärdera byggandet av jättedammar runt om i världen. Resultaten från WCD borde implementeras både inom svensk biståndspolitik och i multilaterala institutioner.
Förenta Nationerna (FN) är det mest demokratiska organ som finns på det internationella planet. Trots många brister har FN en styrka i det att samtliga världens länder där deltar på i någon mån lika villkor. FN:s miljöprogram (UNEP), liksom utvecklingsprogrammet (UNDP) måste ges ökade resurser. Vänsterpartiet anser att Sverige måste verka för att stärka FN-systemet och att väcka liv i många av de vilande, eller i vissa fall nedlagda, FN-projekt som syftar till en rättvisare världsordning. Som exempel kan också nämnas FN:s handelsorgan UNCTAD och de där förda förhandlingarna om rättvisare priser för råvaror, Common Fund for Commodities. Ett annat exempel är de förhandlingar som tidigare har förts om bindande regler för transnationella företag, UNCTC. Andra förslag som skulle behöva diskuteras inom ramen för FN är frågan om internationella skatter på råvaror eller frågan om en så kallad Tobin-skatt på finansiell spekulation.

STÄRK

FN-SYSTEMET.

INGA

NYLIBERALA

STRUKTURANPASS-

SATSNINGAR PÅ JORDBRUKET I SYD. Det krävs omfattande satsningar på utveckling av jordbruket i utvecklingsländer. Bonden skall sättas i centrum och ges vad hon/han behöver för att kunna utveckla sin produktion utifrån sina egna och lokala förutsättningar. Det är inte rimligt att ta ytterligare steg mot en helt avreglerad global mark-

Sverige bör aktivt motsätta sig de strukturanpassningsprogram med en klar ideologisk dragning åt en nyliberal politik, som hittills genomförts av exempelvis Världsbanken och IMF. Dessa program har på en gång lett till en ökad fattigdom och klassklyftor i många länder i Syd, samtidigt som en ökad exportproduktion lett till en än större överkonsumtion i länder i Nord.

NINGSPROGRAM.

ERKÄNN VÅR EKOLOGISKA SKULD. Istället för att genomdriva en nyliberal struk-

44

AVSLUTNING
Om alla människor i världen konsumerade lika mycket som vi i den rika delen gör skulle det krävas omkring fem jordklot för att försörja oss. Att vi lever över vårt rättvisa miljöutrymme står utom allt tvivel. Men bördorna fördelas väldigt ojämnt. I den här skriften har vi försökt beskriva de orättvisor som råder i världen idag, mellan fattiga och rika, och mellan män och kvinnor, både inom och mellan länder, vad gäller användningen av naturresurser. Och som vi har sett är ojämlikheterna skriande stora. En liten rik elit överkonsumerar naturresurser i så hög grad att det blockerar för en utveckling i många andra länder. En liten minoritet lever i överflöd, medan det stora flertalet av världens befolkning lever långt under vad som egentligen borde komma dem till del. Som vi har sett i del 2 konsumerar en genomsnittlig svensk tiofalt, trettiofalt, ja till och med hundrafalt så mycket av olika naturresurser som människor i fattigare länder gör. En genomsnittlig medborgare i USA använder i sin tur betydligt mer resurser än en medel-Svensson gör. Mönstret är i princip det samma för alla de resurser vi har tittat på: energi, träråvara, livsmedel, textilier, koldioxidutsläpp… Om man dessutom skulle försöka att även se på klasskillnader inom respektive land skulle klyftorna bli än större. Det är bilden av ett globalt klassamhälle som framträder. Det som slogs fast under Rio-konferensen, att det är de rika ländernas konsumtions- och produktionsmönster som är det huvudsakliga problemet för en hållbar utveckling, syns tydligt när man jämför internationell statistik. I en allt mer globaliserad värld leder de här klassklyftorna till stora problem. Om marknaden får bestämma fördelas varor till de med hög inkomst och tjocka plånböcker. Istället för att producera varor för en inhemsk marknad kan det många gånger vara mer lönsamt, eller mindre olönsamt, för en producent i Syd att exportera sina varor till oss i de rika länderna. Detta begränsar möjligheterna till utveckling för världens fattiga länder. Det går samtidigt ett dubbelt resursflöde från Syd till Nord: vi är mottagare av både finansiella flöden och naturresurser. Vi fortsätter därmed att öka vår ekologiska skuld till de fattiga länderna. De fattiga länderna exporterar många gånger varor, inte för att bekosta import, utan för att betala av på lån som tidigare tagits. Skuldfällorna de sitter fast i är både orättfärdiga och orättvisa och bör omedelbart avskrivas. Handel mellan länder måste ske under frivillighet på jämlika och rättvisa villkor. Det här är dock något som man som individ inte alltid kan påverka så mycket. Genom en kortsynt politik har de rika länderna byggt in sig i en socio-ekonomisk struktur som gör att många vanliga människor tvingas leva över sitt rättvisa miljöutrymme. Det är svårt att som individ gå mot strömmen och leva helt uthålligt. Men det är ett hoppfullt budskap vi vill förmedla. De typfamiljer vi har skisserat i del II visar att det är fullt möjligt – med redan idag existerande teknik – att radikalt minska vår resursförbrukning, utan att för den skull behöva sänka vår levnadsstandard. Om de rätta samhällsstrukturerna finns kan människor agera miljömedvetet och leva inom sitt rättvisa miljöutrymme. En liten elit måste förstås förändra sina levnadsvanor ganska omfattande. Men för de allra flesta så handlar det om att vara lite mer medveten på ett fåtal områden, till exempel vad gäller resande eller sitt köttätande. Men det som framförallt är viktigt: för det stora flertalet är det inga förluster i välfärd som måste göras. Tvärtom borde många människor, utan dåligt samvete, ha möjlighet att öka sin konsumtion av olika produkter, bara resurserna fördelas rättvisare. Men för att det ska bli möjligt krävs det stora strukturella förändringar. Vi har i den här delen försökt att skissera hur vänsterpartiets vision för ett hållbart samhälle ser ut och ge en rad förslag på hur vi skulle kunna uppnå de målen. Men för att uppnå vårt rättvisa miljöutrymme krävs det politisk vilja som realiseras i politiska beslut. Vi har den viljan att förändra.

”Vi vill skapa ett samhälle som är ekologiskt hållbart och där vi bara använder en rättvis del av vårt samlade miljöutrymme. Det innebär att all politik också måste ta hänsyn till vad naturen tål. Bara den politik som gör det är långsiktigt möjlig och ansvarsfull.”
(UR VÄNSTERPARTIETS VALPLATTFORM 2002)

45

LITTERATUR

Vänsterpartiets material Diverse motioner och faktablad om miljö. Diverse nummer av Miljöbladet Ett ekologiskt hållbart och säkert energisystem. Ett sammanfattande arbetsdokument med förslag till inriktning för vänsterpartiets energipolitik. 2001. Ett hållbart och rättvist transportsystem. Omställning av trafiken för ekologisk hållbarhet, rättvisa, demokrati, hälsa och regional utveckling, 2002. Ett hållbart jordbruk. En rapport om jordbruket från vänsterpartiet, 2000. För en hållbar utveckling. Vänsterpartiets program för en hållbar utveckling. För en solidarisk värld. Partiprogram antaget år 2000. Internationellt uttalande, antaget på vänsterpartiets kongress 1998. Lägg på en pinne i energiomställningen! Lägesrapport och förslag till åtgärder, vänsterpartiet, 1998. Reformera EU:s jordbrukspolitik – för ett miljö- och djurvänligt jordbruk i både Öst- och Västeuropa! Vänsterpartiets jordbrukspolitiska arbetsgrupp. Vänsterpartiets bostadspolitiska program. Antaget av partistyrelsen december 2001. Vänsterpartiets valplattform, 2002.

Rättvist miljöutrymme Carley, Michael & Spapens, Philippe: Sharing the World. Sustainable living & global equity in the 21st century. Earthscan / Friends of the Earth Netherlands, 1998. Mattsson, Anna: Hållbare Svensson, Ställ om för rättvist miljöutrymme. Miljöförbundet Jordens Vänner, 1998. Nielsen, Karin, Ställ om lokalt! – Om rättvist miljöutrymme, Agenda 21 och kommunerna, Miljöförbundet Jordens Vänner, 1998. Ställ om för Rättvist Miljöutrymme. Hur ser ett hållbart Sverige ut?, Miljöförbundet Jordens Vänner, 1997. Ställ om för Rättvist Miljöutrymme. – Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige. 2:a upplagan, MJV,1998. Handledning för ett rättvist miljöutrymme. Ställ om, Wiklund, Jan (red.), Miljöförbundet & Jordens Vänner, okänt år.

Annan litteratur & statistik Att äta för en bättre miljö. Slutrapport från systemstudie Livsmedel. Naturvårdsverket, 1997. Rapport 4830. Biff och Bil? – Om hushållens miljöval. Naturvårdsverket, 1996. Rapport 4542. Borgström, Georg: Gränser för vår tillvaro. LTs förlag, 1972. Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok. SCB, 2001. Cotton Area, Yield and Production. FAS, USDA, februari 2002. Dagens livsstilar i framtidens perspektiv. Klimatdelegationen / Naturvårdsverket, 1998. Rapport 4870. Det framtida jordbruket. Slutrapport från systemstudien för ett miljöanpassat och uthålligt jordbruk. Naturvårdsverket, 1997. Rapport 4755. Energiläget 1998. Energimyndigheten. Energiläget i siffror 2001, Energimyndigheten, 2001. Food Balance Sheets. FAO, 1992-1994 average. Framtidens skogsbruk. Vägar till ett miljöanpassat och uthålligt bruk av skogen. Naturvårdsverket, 1997. Rapport 4784. de Haan, Cees & Henning Steinfeld & Harvey Blackburn: Livestock & the Environment – Finding a Balance, FAO / EU-kommissionen / World Bank, 1997. Human Development Report 1999 & 2000. UNDP Hus utan värmesystem – 20 energisnåla radhus i Göteborg. Egnahemsbolaget / Efem arkitektkontor / FORMAS, år okänt. Hägerhäll Aniansson, Britt (red.): Materialstrategi för kretsloppssamhället, Kretsloppsdelegationen, Rapport 1995:6. Junesjö, Kurt: Offentlig upphandling. Effektivisering eller social dumping? LO, 2000. Klimatdelegationen: Dagens livsstilar i framtidens perspektiv. Naturvårdsverket, 1997. Rapport 4870. Lundkvist, Helén: Ojämställdhetens miljöer. Svenska Kommunförbundet, 1998. Lönestatistisk årsbok. SCB, 2000. Marten, Gerald G.: Human Ecology.

Basic concepts for sustainable development. Earthscan, 2001. MaTs-samarbetet: På väg mot ett miljöanpassat transportsystem. Slutrapport från MaTs-samarbetet. Naturvårdsverket, 1996. Rapport 4636. Miljöskatter och miljöskadliga subventioner. SCB Miljöräkenskaper, Rapport 2000:3. Page, Sheila & Adrian Hewitt: World Commodity Prices: still a problem for developing countries? ODI Special Report, 2001. SAPRIN: The policy roots of economic crisis and poverty. A multi-country participatory assessment of structural adjustment. Structural Adjustment Participatory Review International Network, 2001. Scenarier för eltillförseln med och utan Barsebäck 2. Elmarknadsrapport 2001:1, Energimyndigheten. Skogsindustrin 2000 – en faktasamling, Skogsindustrierna, 2001. Steinfeld, Henning & Cees de Haan & Harvey Blackburn: Livestock – Environment Interactions. FAO / EUkommissionen / World Bank, 1997. Svensson, Gert: De rikas livsstil farlig för miljön, Dagens Nyheter, 1996-03-11 Sverige år 2021 – vägen till ett hållbart samhälle. Naturvårdsverket, 1998. Rapport 4858. Tillståndet i världen 99. Worldwatch Institute / Svenska Naturskyddsföreningen / Naturvårdsverket, 1999. Transporter och kommunikationer. SIKA, Årsbok 2000/2001. Uhlin, Hans-Erik: Energiflöden i livsmedelskedjan. Naturvårdsverket, 1997. Rapport 4732. UNCTAD Handbook of statistics. UNCTAD, 2000. Wackernagel, Mathis & Rees, William: Our ecological footprint. Reducing human impact on the earth, New Society Publishers, 1996. World apparel fibre consumption survey. FAO, 1995. World Development Indicators 2000, World Bank, 2000. World Development Report 2000/2001, World Bank, 2000.

46

ÖVRIGA KÄLLOR

FOTNÖTTER

Korrespondens med Anders Baudin, professor i skogs- och träteknik vid institutionen för industriella produktionssystem, Växjö Universitet Korrespondens med Helena Braun, SIKA Korrespondens med Erling Burstedt, statsagronom vid Institutionen för husdjurens utfordring och vård, Sverige Lantbruksuniversitetet Korrespondens och telefonsamtal med Hans Eek, Göteborg 2050 Korrespondens med Karin Hermansson, Energimyndigheten Korrespondens med Katrin Heinsoo, Skogsindustriernas statistikavdelning Korrespondens med DN och SVD LFV Miljödata, Luftfartsverkets hemsidor (www.lfv.se) SJ Miljökalkyl, SJ:s hemsidor (www.sj.se), samt korrespondens med SJ Miljö

Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige, s 5 2 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige, s 6 3 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige, s 55 4 Dagens livsstilar i framtidens perspektiv, s 27 5 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige,, s 13 & 55 6 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige,, s 11 & 40 7 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige, s 48 8 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige, s 50 9 Korrespondens med Dagens Nyheter respektive Svenska Dagbladet 10 Page et al, s 8 11 SAPRIN 2001 12 Human Development Report 1999, s 38 13 Tillståndet i världen 99, s. 35ff 14 Mål och beräkningar för ett hållbart Sverige, s. 28 15 UNCTAD Handbook of statistics 2000. Tabell 4.2-.4.3 16 UNCTAD Handbook of statistics 2000. Tabell 4.2-.4.3 17 Tillståndet i världen 99, s. 78ff 18 Skogindustrin 2000 – en faktasamling, s 8, samt uppgifter om export från Katrin Heinsoo, Skogsindustrierna. 19 Steinfeld et al. Chapter 2 20 Att äta för en bättre miljö, sid 8 21 Food Balance Sheets. 1992-1994 average. 22 Cotton Area, Yield and Production, FAS. 23 Biff och Bil? sid 30 24 Transporter och kommunikationer, Årsbok 2000/2001. Tabell 4.2. 25 Transporter och kommunikationer, Årsbok 2000/2001, s 80 26 Energiläget i siffror, 2001. Tabell 3. 27 Energiläget i siffror, 2001. Tabell 39. 28 Det framtida jordbruket. Tabell 4.2 29 Steinfeld et al. Chapter 2.
1

Lönestatistisk årsbok, 2000, tabell 7. Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok, 2001. Tabell 3.1.5-3.1.6. 32 Hushållsel; Energiläget i siffror 1998, s 36. Varmvatten; Biff och Bil?, sid 13 33 Hus utan värmesystem – 20 energisnåla radhus i Göteborg, år okänt. 34 Transporter och kommunikationer, 2000/2001. Tabell 4.5 35 LFV Miljödata, Luftfartsverkets hemsidor (www.lfv.se), januari 2002. 36 SJ Miljökalkyl. SJ:s hemsidor (www.sj.se), januari 2002. 37 Bensinförbrukning; uppgifter från Helena Braun, SIKA. Energiinnehåll; Energiläget i siffror 2001 (tabell Omräkningsfaktorer för energibärare). 38 Beräkning av Helena Braun, SIKA. 39 Miljöfordon i Göteborg (www.miljofordon.org). Uppgifterna gäller en bil av modellen Ford Focus Ambiente FlexiFuel Kombicoupé. 40 Biff och Bil?, sid 12 41 Handla för framtiden, sid 7 42 Emissionsfaktorer för koldioxid, Göteborg Energi AB. 43 Scenarier för eltillförseln med och utan Barsebäck 2. Tabell 10. 44 SJ Miljökalkyl. SJ:s hemsidor (www.sj.se), januari 2002. 45 LFV Miljödata. Luftfartsverkets hemsidor (www.lfv.se), januari 2002. 46 SJ Miljökalkyl. SJ:s hemsidor (www.sj.se), januari 2002. 47 Korrespondens med Ingela Melkersson, SJ Miljö 48 Att äta för en bättre miljö. Tabell II.3-II.4 49 Food Balance Sheets. 1992-1994 average. 50 Det framtida jordbruket. Tabell 4.2 51 Korrespondens med Erling Burstedt, SLU 52 Skogsindustrin 2000 – en faktasamling, s 8. 53 Uppgifter från Katrin Heinsoo, Skogsindustrierna.
30 31

47

INNEHÅLL

1 2 13 14 14 20 24 26 32 36 37 42 45 46 47 47

Förord DEL 1, DETTA ÄR ETT RÄTTVIST MILJÖUTRYMME Andra mått på hållbarhet (Appendix 1) DEL 2, NATURRESURSER – EN FRÅGA OM KLASS OCH KÖN Globala orättvisor Klassklyftor i Sverige Klasslyftor i miljöutrymmet Beräkningarna (Appendix 2 och 3) DEL 3, STÄLL OM! Vänsterpartiets politik Lokalt Globalt Avslutning Litteratur Övriga källor Fotnötter

Utgivare: Vänsterpartiets riksdagsgrupps arbetsgrupp för rättvist miljöutrymme Adress: Riksdagen 100 12 Stockholm Tfn: 08 -786 40 00 Fax: 08 -21 33 53 epost: [email protected]
Text: Klas Rönnbäck, medarbetare på Miljöpolitiska institutet, på uppdrag av vänsterpartiets riksdagsgrupp. Illustrationer/familjerna: Hans Lindström, Bon Ton AB Tryck: Brommatryck AB, 2002 (Uppfyller Svanens krav) Grafisk form: Losita Sidmakare Bilder: Digital Vision Papper: Arctic the Volume, Tre Bruk AB (Papperet uppfyller Svanens krav, Bruket uppfyller ISO 14000-krav)

48